Starka klangresurser i Intermezzo
Intermezzokören är ”samsjungen och gjuten i sin ansats”, skriver Nyan recensent som hörde kören på dess vårkonsert i Jomala kyrka i lördags.
I det vackra aprilvädret i lördags var det dags för Intermezzokören att ge sin vårkonsert. Trots den strålande kvällens alla lockelser hade en försvarlig mängd åhörare kommit till Jomala kyrka för att lyssna till programmet, som bestod av ett urval från den kommande jubileumskonserten för körens 20-årsdag i november.
Styrkeprov
Musiken drar igång med en afrikansk hymn till friheten i ett livaktigt tempo. Klangen väller fram och sjuder under de vita valven som hade kören velat visa ett styrkeprov genast.
Det är en värdig och intressant start som leder in i en konsert med en brokig blandning, skall det visa sig; något från gospelgenren, något traditionellt manskörsaktigt, men också sådant som ligger närmare den ”seriösa” klassiska musiken.
Dels underbyggt av Andreas Karlsson på piano, dels a cappella.
Samsjungen kör
Jag tycker redan tidigt under konserten att det verkar som om Intermezzokören, vilket säkert å ena sidan är Guy Karlssons förtjänst, å andra sidan konsekvensen av en mångårig verksamhet, är samsjungen och gjuten i sin ansats.
Dessa klanger och stämmor, modulationer i ljusa och dystra färger, bringade alltså fram en hel del av den rättmätiga svärtan och sällheten i kyrkorummet.
Bland sångerna fanns ”Genom varje andetag”, med musik av Anders Widmark – ett stycke som man vill vila i och fantisera till, samt bönen ”Fader vår”, med musik av Tore W. Aas.
Solist skimrar till
Någon gång skimrade det till särskilt – inte minst tack vare en stark solistisk insats av Lasse Fredrikson, som med sin lediga och lätta stämma briljerade över det enkla ackompanjemanget.
När man går på en konsert av det här slaget vill man gärna höra drömmar och poesi formas av klangmattorna så att man kan gå hem med ett budskap om att det finns något fint och äkta i världen, och så skedde stundtals.
Stundtals ville man kanske också höra mera av smärtan och rytmen i musiken; men ändå, det är varmt och innerligt och genomgående skickligt. Det kan inte hjälpas att någon stämma slirar iväg en aning – vad spelar det för roll om helheten bär?
Djärv harmonik
Vilken sång var då mest hörvärd?
I programmet i lördags utmärkte sig Jan Sandströms ”Sanctus”, ett verk med något djärvare harmonik. Detta kommer väl till pass dels för att det bryter upp programmet en aning, gör en härlig blandning mellan högt och lågt, brett och smalt, dels för att det går hem hos de mest kräsna musiksjälar.
Medan vårsolen kastar sina reflexer på de vita väggarna tycker jag också mycket om Anton Bruckners ”Locus Iste”, som verkligen visar att kören kan få dessa fallande och stigande stämmor till sin rätt. Det är en förmån att få höra ett så proffsigt framfört verk.
När det lider mot slutet firar kvällen högtid!
Sammanfattningsvis kan man säga att det är en kör som är vid god vigör och med starka klangresurser. Det var ett bra val att tillbringa lördagskvällen i Jomala kyrka, med andra ord.
