Sofie och Ida gav en värmande konsert
Det var många varma känslor som fyllde Jomala kyrka i onsdags kväll då pianisten Ida Andersson och sopranen Sofie Asplund musicerade tillsammans. Känslor av stolthet, beundran, glädje och tacksamhet värmde både den vältaliga publiken och de hemvändande artisterna.
För det gick inte att ta miste på att hemmapubliken älskade de unga musikbegåvningarna. Men värmen spreds åt båda håll; musikerna ville också ge sitt bästa till oss som så ivrigt väntat på detta tillfälle.
Att Mariehamnsflickan Sofie Asplund redan är en framgångsrik sopran med de stora scenerna i Sverige som arbetsfält och dessutom värdig mottagare av prestigefyllda stipendier är allom bekant. Men hur låter hon idag? Det hade säkert många undrat. Genom kvällens program skulle vi få prov på hennes lysande artisteri och fullfjädrade sångteknik.
Eckeröbördiga Ida Andersson avslutar i vår sina soliststudier i Köpenhamn och har därför ännu inte hunnit skaffa sig renommé som pianosolist på större scener. Andersson övertygade dock oss alla under kvällen om att hon har mer än tillräcklig kapacitet att arbeta både som solist, ackompanjatör och kammarmusiker i framtiden. Alla dessa roller hade hon oegennyttigt tagit sig an denna kväll och genomförde dem på ett beundransvärt sätt. En extra eloge för hennes mentala och fysiska styrka att gå i land med den uppgiften!
Konserten inleddes med Carl Philipp Emanuel Bachs ”Klaversonat i g.moll”, Wg 65/17, ett underbart stycke musik, men på grund av sin ”rapsodiska” uppbyggnad och skiftande stämningslägen inte lätt att gestalta. Ett intressant val och inte alls ett insmickrande, publikfriande öppningsnummer. Modigt och uppfriskande!
Efter rokokomusikens tonkaskader bjöd Asplund tillsammans med Andersson på nordisk romans, sånger av Grieg, Alfvén, Rangström och Nystroem. Melankoli och vemod i både text och toner. Asplund som valt att presentera sångerna själv, en uppgift som hon generöst och avspänt genomförde, bad om ursäkt för att inga muntrare sånger hade stått att finna. Sångerna beskrev trots allt det som hon, som hon själv sade, så innerligt förknippade med sin hembygd, Åland, nämligen naturen, havet, skogen, familjen och vännerna.
Vemodet och melankolin gav i stunden klang åt allas vår kärlek till vårt gemensamma hem på jorden. Gösta Nystroems ”Havet sjunger” berörde starkast.
Ännu ett intressant val av musik för klaver följde. Andersson framförde Felix Mendelssohns ”Variations sérieuses”, Op 54, ett tekniskt krävande stycke, med både brillians och elegans. Hennes pregnanta och osentimentala tolkning gick rakt in i hjärtat, inga onödiga choser här inte! Det är intressant att reflektera över hur Anderssons val av utbildning gör de nordeuropeiska influenserna gällande i både repertoarval och det musikaliska fördraget. En underbar fläkt från kontinenten.
Före pausen förflyttas vi åter till en ny genré i det medvetet blandade programmet. Operascenen är ju Asplunds arbetsplats och i Wolfgang Amadeus Mozarts ”Vorrei spiegarvi, oh Dio,” som idag fungerar som bravuraria, visade Asplund prov på såväl sitt sceniska artisteri som sin rösts himmelska, lätta höjd. Andersson spelade orkesterpartiet som den bästa orkester. Programmets uppläggning kändes som ett ”show-case” där vi fick smaka på lite av allt. Tack!
Kom snart hem igen, för vi vill åter visa hur mycket vi älskar er. De stående ovationerna kom direkt ur våra hjärtan och allas vår önskan att få glädjas åt våra kära musikers framgångar stod inte att ta miste på.
Läs hela recensionen i papperstidningen!
