Den gamla självhushållningen i skärgården var inte alltid anpassad till ekologiska randvillkor. Överbefolkning och för mycket husdjur ödelade stora delar av skärgårdens natur före första världskriget. Det skriver Erland Eklund, professor i rural forskning, om Maria Suutalas bok ”Lyckliga kor och kloka männiksor” som PQR gett ut. Men han skriver också i sin recension att han gärna njuter av att läsa också ”den soliga sidan
av skärgårdens historia. (Bilden från bokens omslag.)
Maria Suutala, docent i idéhistoria vid Uleåborgs universitet och Åbo Akademi, har under några somrar och höstar i början på 2000-talet rest omkring i Ålands skärgård och intervjuat äldre personer om ”livet under självhushållningen”. Resultatet av hennes fältarbete har nu publicerats av PQR-kultur i en vackert illustrerad bok med titeln ”Lyckliga kor och kloka människor”.
I förordet skriver författaren om hur hon förälskade sig i den åländska skärgården, dess natur och människor. ”Det var i maj när jag första gången kom till skärgården. Solen sken, göken gol och gudingarnas rop från havet kunde jag inte glömma bort. Mitt hjärta växte ihop med klipporna och havet och jag började en lång inre resa. Kärleken till skärgården kan jämföras med kärleken till Lappland. Den som en gång har förlorat sitt hjärta till skärgården, kan inte mera leva utan havet.”


Svunnet paradis
Skärgården framstår i Suutalas bok som ett paradis – men ännu mera ett försvunnet paradis, som benämns självhushållningens tid. Den del av boken som tilltalar mig mest handlar om människans förhållande till djur, både vilda och tama.
Här låter hon de intervjuade komma till tals på egna villkor och visar hur starkt betydelsefulla djuren har varit i människornas liv – och hur viktiga de fortfarande är. Här finns många fina berättelser inte bara om kloka kor utan också hästar.
Naturligtvis beskrivs också fisket såsom det framställts både i forskning och i de intervjuades berättelser.


Ekotopia?
Boken har också ett mera övergripande tema. Suutala sätter i början av boken in skärgården i en ekologisk begreppsram. Hon vill visa att det i skärgården under självhushållningens tid fanns en balans mellan natur och människor som nu gått förlorad. ”Självhushållningen grundade sig på omgivande naturtillgångar: de användes sparsamt och noggrant”.
Visserligen anser inte alla intervjuade att det var så väldigt balanserat och idylliskt alla gånger under självhushållningens tid, men man kan inte ta miste på att författaren vill läsa in något av ett ”ekotopia” i det gamla skärgårdssamhället.
Suutala är inte ensam om att ha förälskat sig i skärgården. Jag tror nästan man kunde tala om en hel genre inte minst bland finskspråkiga som väldigt gärna vill läsa skärgårdens historia som något av en förebild för hur relationerna mellan människor, djur och natur kunde vara beskaffade om de inte hade förstörts av moderniteten. Anni Blomqvists romaner har fallit i god jordmån.
Naturligtvis finns det också gott med material att hämta ur etnologins historia inom den här genren.


Väl mycket idyll
Ibland blir idyllen lite för stark för min smak. ”Självhushållningen” är ju inget tydligt begrepp. Skärgården var framför allt en bondeekonomi; ibland fanns det mera fiskarbönder, ibland mera odlande bönder beroende på ekologiska omständigheter. I bondesamhällen förekommer förvisso mycket självhushållning men där finns också försäljning av överskottsprodukter.
Skärgården hade till exempel täta handelsrelationer med omvärlden under hela 1800-talet. David Papp berättar till exempel hur kvinnfolket i Lemland ibland var flera gånger per år i Stockholm och köpte ”moderna” varor under 1870-talet. Fiskarbönderna på Lappo grundade ett aktiebolag för export till Ryssland redan på 1890-talet.
Mot den här bakgrunden blir ”självhushållningen” lätt lite för överbetonad och den var sannerligen inte alltid anpassad till ekologiska randvillkor. Överbefolkning och för mycket husdjur ödelade stora delar av skärgårdens natur före första världskriget.
Men visst, jag njuter gärna av att läsa också den soliga sidan av skärgårdens historia. I den här boken är den skönt berättad och fint illustrerad.

ERLAND EKLUND

kultur@nyan.ax

Recensenten, som kommer från Ottböle i Finström, är professor i rural forskning vid Åbo Akademi i Vasa