Sex åländska författare skriver varsin del
I dag inleds Nyans sommarföljetong. Sex olika åländska författare och skribenter skriver varsin del. Varje fredag fram till 10 augusti publiceras ett nytt avsnitt.
Det här är en följetong som skrivs samtidigt som den blir läst. Författaren som skall skriva nästa del får se de tidigare delarna vart efter de publiceras i tidningen. Därefter har de en vecka på sig att skriva den spännande fortsättningen.
Första delen har skrivits av Nyans egen Kiki Alberius-Forsman. Hon har också gett följetongen dess namn.
Nyans sommarfotograf Andreas Dienert har illustrerat.
Kråkklöverns hemlighet
Äntligen stod skepparen på kommandobryggan. Han drog en megadjup suck av lättnad och krafsade med handen genom skägget. Han fann lite äggula kvar från frukosten denna högst sällsamma sommarsöndag.
Det hade börjat med en påringning från kontoret. En tidig söndagsmorgon. Det var ovanligt. Avbytaren som skulle komma ombord fanns ingenstans. Jansson var försvunnen och omöjlig att få tag på. På lördagens morgon hade han startat en vandring längs Sadelinleden från Hammarland Skarpnåtö och sedan dess varit borta, alltså i ett dygn nu. Polis var inkopplad, helikoptrar snurrade i luften, de lokala massmedierna hade redan nyheten på sina hemsidor.
Detta hade skepparen inte sett. Han hade knappt öppnat ögonen ännu. Att Jansson var borta orsakade ett knipande sug i magen. Detta var inte alls likt hans plikttrogna och samvetsömme kollega.
Ännu har han god tid på sig. Han avrundar med en sista slurk kaffe och letar rätt på uniformen längst inne i garderoben. Han skriver ingen lapp. Han ska ändå ringa Solveig under dagen. Hon blir inte glad över nyheten att han farit på jobb redan, en vecka i förtid, å andra sidan kan hon ha hört något från efterspaningarna i sitt jobb som reporter vid Ålands radio. Förhoppningsvis meddelar hon att Jansson är återfunnen. Då kommer han säkert på jobb i morgon igen.
Bildörren smäller och motorn hostar i gång. Det är en strålande morgon. En sommarsöndag. På Åland. Med blå-röd-gula flaggor i topp. Daggen glittrar i gräset och spindelväv vaggar mellan stråna.
Dagen före hade Solveig lurat med honom på blomkurs. Först hade han tyckt att det inte var något för honom, men väl på plats fann han nöje i att se blomprofessorn gå dubbelvikt och hänfört berätta om fynd av ynka grässtrån med namn som slankstarr, dystarr, slokstarr och allt vad det nu var.
Solveig hade blivit förtjust i kråkklövern, som hon aldrig sett förut, men som nu plötsligt visade sig i hundratal bara man visste var man skulle söka.
Kråkklöver växer på fuktängar, den är mörkt purpurröd med utspärrade foderblad, den har sågtandade blad och ett uppsvällt pistillfäste. Beskrivningen i floran låter som rena thrillern, tänker han och stannar vid en fuktäng för att se om han hittar några där. Jovisst. Han river upp några och kramar ihop ett rejält fång. Han tänker titta in på radion och ge buketten till Solveig. Det var länge sedan han företog sig en sådan där äktenskaplig kärleksfull överraskning, trots att han vet att sådana saker betyder så mycket för henne.
Ett par kilometer längre fram störs hans framfart. Mitt på vägen ligger fyra svarta sopsäckar.
– Vad ända in i glödheta….De måste ha fallit av Solveigs släp när hon for i väg, tänker han. Märkligt att hon tog med dem just i dag. Och att hon inte märkte att de föll av.
Han baxar med stor möda in sopsäckarna i trunken. Vad tunga de är. Märkligt.
Han tänker knyta upp och öppna en av dem, men just då ringer Linda, dottern. Hon har fått punka och vill ha skjuts till stan. Hon ska på ett möte med ett gäng gravida kvinnor som fått kontakt med varandra på nätet. De ska prata blöjor och bebismat, antar han. Visst, pappa kan komma. Han plockar upp henne på vägen.
Färden fortsätter bara ytterligare några kilometer. Då skriker Linda till och pekar ut mot åkern. Där är en kanotist! Mitt i åkern!
Pappan bakom ratten blir så paff att det bär av rakt ner i diket till höger med framhjulen. Visserligen var vårens översvämningar svåra, men att kanotister förvirrar sig långt upp på åkrarna var ändå svårt att tro. Är det en tysk turist månde? Eller en frisksportare från Sund eller?
Far och dotter har sedan lätt att hålla sig för skratt när de med alla krafter arbetar för att få upp bilen på vägen igen.
Å en å två å tre å… Linda knuffar och kämpar gungande på så att hon blir riktigt svettig. Han själv sitter vid ratten och ger order om takten. Det är bäst så, anser han.
Inte långt efteråt börjar hon skrika igen.
– Nej! Det har satt i gång! Hjälp! Mamma!
Hon ringer på mobilen. Inget svar. Konstigt.
– Pappa! Det har satt i gång! Hjälp!
Det bär av i ilfart mot BB.Väl i hissen upp till förlossningsrummet blir det tvärstopp. Strömavbrott! Allt slocknar. Det blir helt tyst och svart. Linda kvider. De får vänta över fem minuter, det känns som en evighet. Sedan är de tillbaka nere på bottenvåningen igen och Linda börjar gå uppför trapporna. Personal tillkallas. Det blir störtförlossning, på13:e trappsteget. Hon föder en son i trapphuset. En dotterson varder oss given. Han har blivit morfar. Och Solveig mormor! Han försöker ringa gång på gång – men nej. Vad f-n sysslar mänskan med!?! I denna livsviktiga stund!
Han far till radion. Hon är inte på plats. Han slänger kråkklövern på skrivbordet.
I 120 knyck kör han slutligen mot Långnäs.
Allt berättar han småningom ombord som förklaring till att han anlänt fyra timmar för sent, vilket bland annat lett till att den unge bleke man som skulle vikariera som präst i Kumlinge svimmat på bildäck av ren och skär upphetsning. Det skulle blivit hans första högmässa. Den skulle ha börjat klockan 11.00.
– Ja, ursäkta för söta farmors öde, men jag kan inte rå för allt detta, säger skepparen när klockan redan är en bra bit över tolv och han tänker i hemlighet på den tromb som lyfte hela bilen av Rörstorpsrakan och placerade den på en skogsväg norr om Pellas. Den historien låter sig inte bara berättas. Att han dessutom skam att sägandes börjat köra i helt fel riktning när han i ett enda dammoln dunsat ner på moder jord igen, det kunde helt enkelt inte förklaras. Plötsligt stod han och glodde ut mot Lumparn när vägen väl tagit slut.
Den storyn höll han för sig själv. Av förklarliga skäl.
Nu är han då äntligen på kommandobryggan. Grisslan kan lägga ut. ”Grisslan är lindrigast”. Så heter det. Han småler. Han krafsar äggulan ur skägget.
Bilen har han kört ombord. Sopsäckarna i trunken har han vid det här laget alldeles glömt bort. Herregud han har ju fått ett barnbarn i dag. En dotterson!
Han försöker ringa Jansson. Inget svar.
Han försöker ringa Solveig. Inget svar.
På hennes arbetsbord, mellan datorn och telefonen, står ett dricksglas med lysande mörkröd kråkklöver.
KIKI ALBERIUS-FORSMAN
