Porträttmåleri – en konst i sig
Konstnären Pauliina Turakka-Purhonen målar ett beställningsporträtt av Ragnar Erlandsson.
När porträttmåleri är som bäst blir det ett gemensamt landskap man vandrar fram, eller som en bra diskussion på en efterfest, säger Pauliina.
I trädgården hemma i Finström Emkarby sitter veteranpolitkern Ragnar Erlandsson och blir avporträtterad av konstnären Pauliina Turakka-Purhonen. Trädgården prunkar och solen leker i trädens grenverk. Det ser skönt och fridfullt ut, men både konstnären och modellen hävdar att det är hårt jobb.
– Aldrig hade jag trott att det skulle ta så lång tid och innebära så mycket arbete, säger Ragnar Erlandsson.
Det är fjärde dagen han sitter modell för porträttet av honom som Ålands lagting beställt. Alla åländska talmän finns avporträtterade. Ragnar Erlandsson föreslog själv Pauliina Turakka-Purhonen som sin porträttmålare.
Pauliina Turakka-Purhonen är uppvuxen på Åland, utbildad från Bildkonstakademin i Helsingfors och är på Åland kanske mest uppmärksammad för sina stora tygdockor med motiv från kyrkokonsten som ställts ut i Ålands konstmuseum. Hon målar dock också i olja och har gjort fler betällningsporträtt, bland annat för Åbo Akademi, och undervisar i porträttmåleri.
Alltid lite nervöst
– Det är alltid lite nervöst med beställningsporträtt, men jag har haft tur med dem och fått folk som inte har varit svårtillgängliga.
Hon vill måla med levande modeller, ’live-sitting’ som termen är på engelska. Alternativet är att måla från fotografi.
– Men det funkar inte för mig. Jag får inte tag i det.
Det blir onekligen en ganska speciell relation som uppstår mellan konstnär och den som avporträtteras. Man känner inte varandra, men umgås intensivt flera timmar om dagen. Den som avmålas får stå ut med att sitta stilla och ha en konstnär som synar en från topp till tå, tittar noggrannt på en på ett sätt man sällan upplever i andra sammanhang. Men också konstnären får stå ut med att modellen sitter och tittar på henne medan hon arbetar.
Förutsättningslöst
– Ibland småpratar jag med den jag målar, det beror på hur trött jag är, ibland kan jag häva ur mig lite vad som helst. Ibland är man mera tyst. I bästa fall uppstår något som liknar ett gott ”parksamtal”.
Det vill säga, i den frihet som uppstår genom att man inte känner varandra och knappast kommer att ses igen, blir mycket sagt som annars inte skulle sägas. När Pauliina målar ett porträtt börjar hon helt förutsättningslöst, utan någon tanke på att porträttet skall bli på ett visst sätt.
– Jag utgår från situationen och den människa jag har framför mig. I början går det oftast lätt och snabbt att måla. Sen blir det svårare, man klantar till det för sig, måste börja läsa strukturer och så vidare.
– Ragnar är lätt att ha att göra med. Han har inga höga trösklar och har varit väldigt hänsynsfull och ett enormt stöd för mig.
Starka färger
Porträttet som nu växer fram på duken är ganska långt ifrån de officiella porträtt på strama politiker i kostym som vi genom historien blivit vana vid att se. Som allt annat har också porträttmåleriet utvecklats med tiden, nån kanske minns Rafael Wardis färggranna porträtt av republikens president Tarja Halonen, utan vidare jämförelser så blir Turakka-Purhonens porträtt av Ragnar Erlandsson i alla fall inte färglöst.
– Färgerna kommer ur burkarna, konstaterar konstnären lakoniskt, när man sen sätter dem på paletten börjar det hända saker. Har man tillgång till fluorescerade färger börjar man också se dem omkring sig.
Att säga hur länge det tar att måla ett porträtt är svårt, det beror på så många omständigheter, både på konstnärens och modellens ork. Porträttet på Ragnar Erlandssson kommer hon att fortsätta måla nästa sommar. En sittning kan vara allt från 45 minuter till tre timmar, så tar man paus och fortsätter ett pass till.
Aldrig färdig
– Men man blir aldrig färdig med en människa. Som konstnär ser jag ju bara en del av personen, den som han eller hon väljer att visa och ibland lite till, men aldrig allt.
– När porträttmåleri är som bäst är det ett gemensamt landskap att vandra i, man kommer någonstans dit varken konstnären eller den avbildade skulle ha kunnat ta sig på egen hand. Ungefär som en bra diskussion på en efterfest…
Pauliina skrattar. Hon säger att hon pratar om konst bara när hon måste, det är ju ingen slump att hon valt att uttrycka sig i bildkonst istället för i ord.
När Nya Åland besöker Emkarby är både konstnär och modell ganska trötta, fast stämningen är munter och avslappnad.
– Pauliina har haft problem med en av mina axlar hela dagen, säger Ragnar och skrattar.
Hans hustru Brita vyssjar Pauliinas tre-månader gamla son Taisto i vagnen. Han har varit med under dagarna medan hon målat.
– Det går bra eftersom han är en lugn typ.
Efter studierna vid bildkonstakademin hade målandet låst sig för Pauliina och hon började sy sina tygskulpturer istället. Det var först efter en stipendievistelse på Kökar 2007 som hon igen kom igång med måleriet. Nu kör hon växelbruk.
De senaste åren har hon haft större utställningar med måleri och tygskulpturer vartannat år. Nu är hon aktuell med en utställning av målningar på ForumBox i Helsingfors.
Porträttet på Ragnar Erlandsson får allmänheten vänta med att se åtminstone ännu ett år.
– Man måste våga låta saker ta den tid som krävs.
