DELA

Porlande lätt och virtuost

I programbladet ser hon ut som en blomma, som en urtyp av femininitet.
Och liten och späd känns Kaoru Hiyama från Hiroshima, Tills hon sätter sig på orgelpallen och kompetent bjuder oss en triumfatorisk marsch, med väl planerad registrering. (Kaoru Hiyama spelade i den pågående orgeslfestivalen på tisdag kväll.)
Kaoru Hiyama fortsätter med ett verk, ”Hemland”, komponerat av japanen Takashi Sakai, där den tydliga artikulationen är bärande, texturen genomskinlig och bäckarna porlar. Jag upplever musiken som ”söt”, och även om den är skickligt framförd väcker den inga djupare känslor.
Den nitton-årige Johann Sebastian Bach vällfärdade till Lybeck för att lyssna till organisten Dietrich Buxtehude. Det är en känd historia att han upprörde sin arbetsgivare genom att stanna 4 månader istället för den beviljade ledigheten om 4 veckor. Fantasin i G-dur anses vara inspirerad av Buxtehude. Själv hör jag – just Bach. Det finns en cembaloaktig touch i det enstämmiga introt, sen växer verket till det stora ljudet.


Lugnt och skönt
Cesar Franck har skrivit mycket vacker orgelmusik. Helheten bestående av preludium, fuga och variation passade Hiayma väl. Den vackra melodin i preludiet fick framträda för att återkomma i slutet. Framförandet var lugnt och skönt.
I Bachs koralförspel vågade Hiayma låta det lilla tala, som en kontrast till allt det stora och ljudliga som är så lätt att ta till på orgel.


Dansande fötter
Sen hettade det till! Takashi Sakais ”Vandring” bjöd på orgelvirtuositet med en sådan lätthet att inget verkade krävande. Fötterna dansade över pedalen, en lätt melankolisk vandring nådde en mäktigt brusande älv, för att sedan ta sig in bland körsbärsträden som en liten porlande bäck. Oj, en vaktparad och ett tumult. Vilken fingerteknik! Synkoper i händerna men hur i all världen fungerar det med snabba sextondelar i pedalen. Vi är mållösa! Verket är en stor bekantskap, Kaoro Hiyama likaså.


Orgelbyggarkram
När jag talar med interpreten efteråt, säger hon skrattande att hon har fyra fötter, därav hastigheten. Och så är det än en gång bevisat att små händer inte är något hinder för att spela stort.. Elegans, porlande lätthet, lugn, välplanerad registrering (tack, Henryk Gwardak som hoppade in som registrant i sista stund) är ord som kommer för mig, när jag tänker tillbaka på konserten. Orgelbyggaren själv var på plats och kände sig så rörd av hur väl hans instrument brukats att han sprang fram till Kaoru Hiyama och gav henne en spontan kram. Han skulle drömma orgel den natten.

LENA SVARTSTRÖM