Mycket njutbar finner Nyans recensent Sanna Tahvanainens och Therese Karlssons operamonolog ”Droppar från rymden” som fick sin urpremiär i Önningebymuseet. (På bilden Therese Karlsson i ett av sångnumren.)

Musiker och sångartister jobbar ofta tillsammans medan författares skapande lika ofta sker i ensamhet. Den operamonolog som poeten Sanna Tahvanainen och sopranen Therese Karlsson nu skapat är resultatet av att de vågat gå över en gräns, vågat samarbeta tvärkulturellt och finna nya dimensioner.


Bra blandning
Att Sanna Tahvanainen i dag är en av Ålands och Svenskfinlands intressantaste poeter och att Therese Karlsson är en av våra mångsidigaste sångartister med framgångar på flera scener bakom sig gör att de tillsammans haft en hel del att lägga i grytan. Och den anrättning de bjuder på är mycket njutbar. Föreställningen ”Droppar från rymden”, där regissören Kent Ekbergs erfarenhet naturligtvis också haft stor betydelse för slutresultatet, är väl värd alla de applåder den fick av premiärpubliken.
Att det är en föreställning som levt och förändrats ända in på slutmetrarna kan man kanske ana sig till av att några av de sånger som nämns i det tryckta programbladet valts bort medan andra, som ”I Could Have Danced All Night” ur ”My Fair Lady” och Astor Piazzollas ”Oblivion” kommit till. Den sistnämnda mycket väl vald för ackompanjerande ackordeonisten Åsa Arvidsson.


Imponerande
I övrigt handlar det om kompositioner av Händel, Mozart, Lehar, och Grieg. Välkända arior och sånger och Therese Karlsson klarar till synes helt mödolöst övergångarna från den talade texten till sångerna. Det är imponerande men naturligtvis byggt på hennes stora erfarenhet som sångartist.
Det tonerna är för sångare och musiker är orden för poeterna. Sanna Tahvanainen har stor känsla för ordens valörer och har här komponerat en text som bjuder såväl på ord fyllda av dramatik som ord fyllda av glädje och försonande humor.
Vad det handlar om? Ja, om en kvinna som under en natt bonaniserar i sina minnen. Minnen av en man som hon en gång älskade, men som mest älskade sin kontrabas, och om minnen av en barndom. Och – inte minst – om en kvinna som finner sig själv. Som upptäcker att hon har ett hav inom sig, ett hav som hon småningom börjat våga ösa ur.
Gå gärna och se ”Droppar från rymden” som ges i Önningebymuseet till och med söndag och troligen återkommer även nästa veckoslut.

JAN KRONHOLM