På jazzmingel i Islandia
– Festivalen mår bra. Den blir bara bättre och bättre, säger Leila Portnoj.
Har man varit i branschen i 46 år borde man veta.
Det är fortfarande relativt lugnt i Islandiahallen när vi vid sjutiden på lördag kväll gör ett besök på Alandia Jazz-festivalens avslutningsdag. Sir Bourbon Dixieland Band från Sverige underhåller de tidigast ankomna festivalbesökarna vid lilla scenen, i väntan på kvällens första spelning på stora scenen med Antti Rissanen och Magnus Broo.
Lauri Polón, från Loppis utanför Riihimäki, har kommit tidigt för att få en bra plats vid stora scenen. Det är fortfarande över fyra timmar tills den artist han verkligen väntar på går upp på scen – Vladimir Shafranov.
– Shafranov är orsaken jag kommer hit. Det är så sällan man får en chans att höra honom på fastlandet.
Lauri Polón var också här på fredagen, man han var inte hundra procent nöjd med den kvällen.
– Det var lite för mycket swing i går. När jag var här i februari på vinterns jazzfestival var det mera varierat. Jag gillar den nyare jazzen, börjandes från bebopen på 40-talet.
Välkomna till Åbo
En annan som kommit hit från riket är Sirkka Toivonen från Åbo. Hon passar på att marknadsföra Åbos egen jazzfestival Turku Jazz, som ordnas i mars.
– Ni borde alla komma dit.
Hon var mycket nöjd med fredagens spelningar. Med programbladet i handen går hon igenom:
– Stockholm Swing All Stars var jättebra. Jaques Werup var bra och annorlunda. Och Shafranov är en jätteduktig pianist. Ja, man kan nog säga att allt var bra.
Inte jazzfrälst
Medan Antti Rissanen går upp på scen slår vi oss ner med Håkan Karlsson, från Uppsala, och Christina Wikner-Löthman, från Mariehamn, som sitter vid serveringen en bit bort.
Jag frågar om det överhuvudtaget finns tid och möjlighet att vara social på en jazzfestival mellan all musik.
– Man knyter kanske inte så många nya kontakter. Jag tror att man mera sitter, lyssnar och drömmer för sig själv, säger Håkan Karlsson.
Varken han eller Christina Wikner-Löthman beskriver sig som några stora jazzentusiaster, men de tycker om att komma på festivalen.
– Jag är inte så väldigt jazzfrälst, men ju mer man lyssnar, desto fler favoriter får man, säger Wikner-Löthman som trots allt besökt festivalen uppåt tio gånger.
– Jag började lyssna på jazz som ung och gillar bäst den klassiska jazzen, säger Karlsson.
Säljer skivor
Bakom ett bord med skivor, som står till salu, träffar vi en riktigt rutinerad jazzräv. Leila Portnoj har stått på scen i 46 år och varit med på Alandia Jazz ända från början för tretton år sedan. Nu säljer hon skivor, bland annat sin egen debutplatta.
Hur går skivförsäljningen?
– Det går lite trögt. Men de åländska artisterna säljer faktiskt bra, trots alla andra storheter som finns här.
Vilken skiva skulle du själv köpa?
– Naturligtvis skulle jag köpa min egen skiva först, säger hon och skrattar.
– Som nästa skulle jag ta Antti Sarpilas.
Leila Portnoj är överlag nöjd med årets festival.
– Den är bra. Det är en bra blandning av artister, men det kan bli bättre. Personligen saknar jag kanske lite fler kvinnliga artister.
