Ny bok berättar om Hoppet av Saltvik
Galeasen Hoppet, byggd i Spithamn i Estland på tjugotalet och mellan 1953 och 1965 med hemhamn i Saltvik, räddas nu till ett nytt liv. Skutprojektet presenteras i en nyutkommen bok. (På bilden ansländer Hoppet till Valkom i Lovisa där hon rustas upp.)
– Visst finns det hopp för Hoppet. Hon skall segla in i framtiden med styrkan hos ett nytt fartyg.
Så uttryckte sig skutentusiasten Sten Westerholm när han våren 2007 intervjuades i Nyan.
Då var han var på Åland för att träffa sagesmän och forska kring galeasen Hoppet. Nu har han skrivit en bok där arbetet med att rädda skutan beskrivs men där det också bjuds på vida utblickar
– Arbetet med Hoppet berör sjöfartshistorien, kulturhistorien och historien om den svenska minoriteten i Estlands kustbygder, konstaterade Sten Westerholm i intervjun i Nyan.
Engagerad
Att han blivit engagerad i projektet beror på att han från att ha varit rektor för Svenska Österbottens folkakademi i NärpesYttermark tog sig an rektorskapet för den nyuppväckta Svenska folkhögskolan i Estland, ett projekt som bland annat stöddes av Svenska folkskolans vänner i Finland. Nu är han pensionär efter sex år i Estland men fortfarande mycket engagerad i Hoppet som skall bli en seglande folkhögskola.
Hoppet är den sista kvarvarande av de många galeaser som byggdes i Estland och hon är därmed ett slags symbol för den estlandssvenska kulturen. Därför känns det extra viktigt att rädda henne, menar Westerholm. Galeasen minner också om de nära kontakter som en gång i tiden fanns mellan svenskbygderna i Estland, Svenskfinland och på Åland.
Byggd på Nuckö
Hoppet byggdes vintern 1925-1926 i Spithamn på Nuckölandet, en kustbygd som före andra världskriget hade en betydande svenskspråkig befolkning. Liksom många andra galeasbyggen i dessa trakter såldes Hoppet snart.
Hon registrerades i Spithamn år 1927, gjorde en resa med potatis till Stockholm och köptes sedan av skutredaren Konrad Johansson i Vålax utanför Borgå där hon sedan fanns ända till 1947 då hon såldes vidare till handelsmannen Leander Fagerholm i Hitis i Åboland. Han seglade henne till 1953 då hon köptes av Karl Husell, Bergörs-Kalle, i Bertbyvik i Saltvik. Denna legendariska skutskeppare och redare seglade med Hoppet ända till 1965 då hennes tid som fraktfartyg var över och hon såldes vidare till Stockholm som fritidsbåt.
En spännande episod i boken är beskrivningen av den militära operation där Hoppet och en mängd andra finländska galeaser hösten 1944 rekvirerades av ryssarna för att delta i transporten av trupper och materiel när tyskarna skulle fördrivas från Dagö och Ösel. Många av galeaserna blev kvar på de långgrunda stränderna stränderna men Hoppet klarade sig.
Intervjuer
Under sitt besök på Åland träffade Sten Westerholm bland annat skeppsredaren Bror Husell, son till Karl Husell, och fick en hel del värdefulla uppgifter om Bergörs-Kalle och om Hoppet. Intressanta inblickar i en galeasskeppares liv ges också i boken genom citat ur de intervjuer som Gisela Linde i början av 90-talet gjorde för Ålands museum med tre av Bergörs-Kalles barn: Majgret, Bror och Lars.
Tanken på att rädda Hoppet kom ursprungligen från Birgith Eldh som är rektor för Donnergymnasiet på Gotland. Hon är själv född i Spithamn och hennes far var med och byggde Hoppet. Donnergymnasiet samarbetar med Svenska folkskolans vänners folkhögskolor i Finland och Svenska folkhögskolan i Estland kring projektet och Eldh medverkar själv i boken med ett kapitel om kustsvenskarna i Estland och deras båtar.
Till Lovisa
Renoveringen av Hoppet inleddes på Beckholmen i Stockholm men småningom stod det klart att hon borde överföras till Finland för att kunna räddas. Efter hand har de finlandssvenska krafterna fått en allt viktigare roll både när det gällt att ta ekonomiskt och – inte minst – praktiskt ansvar för upprustningen. Nu finns Hoppet i Lovisa där man arbetar med henne inom en yrkesutbildande kurs i skeppsrenovering vid Kuggomskolan.
Man har bildat Garantiföreningen för folkhögskolan Hoppet och Rederi Ab Hoppet som skall ta över verksamheten när renoveringen är klar.
Nästan ett nybygge
Som så ofta med åldriga skutor har renoveringsprojekt blivit mera av ett nybyggnadsprojekt. Ju mer man rev och undersökte desto mer fann man som behövde förnyas. En stor del av trävirket, inklusive köl, stävar, spant och bordläggning byts ut.
”Den sista skutan” innehåller som avslutning också en värdefull beskrivning i ord och bild av hur ett skutbygge på den estniska kusten gick till på 1930-talet. Beskrivningen är gjord av Ingvald Dyrberg, själv född i grannbyn till Spithamn men sedan länge bosatt i Sollentuna. Han började dokumentera Hoppet i detalj redan under den tid hon låg vid Strandvägen i Stockholm.
Sten Westerholms bok är en lägesrapport från ett projekt. En intressant sådan även om läsaren får hoppa lite fram och tillbaka i tiden. En utförligare beskrivning av hela renoveringsprojektet utlovas när galeasen seglar igen.
