Nu rullar kamerorna för barnens hjältinna
”Iris”, världens första finlandssvenska långfilm för barn, är nu inne på sina sista tagningar. I dag avslutar teamet sitt arbete på Enklinge där största delen av berättelsen utstpelar sig. I går fick pressen tassa tyst runt på Hermas medan kamerorna rullade.
En filminspelning är inte som teater, då man med direkt verkan skapar en illusion med publiken framför sig.
I filmens värld får man göra tvärtom. Man får glömma killen som ligger under matbordet, mikrofonen som hänger över ens axel och teamet av tekniker, regissör och ljudmixare som står och stirrar på en bakom kameran.
Man får glömma verkligheten, den som skapar illusionen.
Mindre stormig film
Ungefär så uttryckte sig skådespelaren Tobias Zilliacus tidigare under inspelningen enligt en närvarande, och visst är det en speciell upplevelse att se hur det går till bakom kameran. Och att se hur mycket som kan gå fel.
Framför allt måste det vara tyst. Man väntar ut flygplan, grannar som startar trimmern och går solen i moln får man vänta ut den med. Men hittills har vädret visat sig från sin bästa sida.
– Det blev en mindre stormig film än det var tänkt, vi har fått stryka några oväder från manuset. Annars har det mesta gått enligt planerna och vi håller tidsschemat, säger en nöjd regissör Ulrika Bengts.
Inlevelsefullt
Scen 98, tagning 3.
– Förlåt, för att jag ljög, säger Iris till sin familj och går och sätter sig vid plättkalaset.
Nioåriga Agnes Koskinen från Korsholm har inga problem med kameran. Och rollen som Iris, den åttaåriga flickan som blir lämnad av sin mamma på 1890-talets Åland, tycker hon inte heller är svår att leva sig in i.
– Ibland måste man ta om några gånger innan det sitter. Men det är bara spännande och kul, det ska bli roligt att se sig själv på film.
13-åriga Erik Lönngren från Mariehamn, 8-åriga Eleonora Andersson från Hammarland och 12-åriga Richard Hägerstrand från Helsingfors väntar tålmodigt på sin tur i solgasset.
– Det är annorlunda med film. På teater spelar man på ett ställe, filmen kommer att visas på många ställen. Men det är inte nervöst alls, om man glömmer sina repliker hinner man öva innan tagning, säger Erik Lönngren.
Oftast går det bra också att hålla sig för skratt.
– Vissa scener har vi skämtat om innan och då är det lite svårare, men man vet att man ska ta det på allvar.
Den ljugande hjältinnan
Regissör Ulrika Bengt betecknar Iris som ett relationsdrama för barn, en berättelse om barns utsatthet och beroende av vuxna.
– Iris går igenom mycket som barn kan känna igen. Att vara arg på sina föräldrar utan att få utlopp för det och att möta en familjehistoria som man inte har koll på.
För Iris blir ljugandet en överlevnadsstrategi, en strategi som visar sig vara svår att hålla sig till i längden.
– Iris är ett starkt subjekt, en drivande hjältinna, hon är den som sätter saker i rullning.
