Musikundret på Kökar
Kökar röster, Melonkvartetten och små och stora kökarspelmän gav konsert i Kökar kyrka i helgen. Dirigent: Philip Hällund, orgel och piano: Martin Segerstråle, tvärflöjt: Minna Lindholm.
De återblommande rosorna mot kyrkväggen på Kökar är ett tecken i tiden. Idag vilar de flesta av de legendariska kökarspelmännen på kyrkogården, men i lördags kunde hoppet och spelglädjen hos den nya generationen sångare och musiker manifesteras i Kökar kyrka.
Man tager en dos gedigen folkmusiktradition, ett stort mått spelglädje, en knippe eldsjälar och en dirigent med ambition. Voilá! Man haver en hejdundrande julkonsert och ett återuppväckt musikliv i bygden.
Ännu för tio år sedan såg det mycket mörkt ut för musiklivet på Kökar. Bolle Högnäs hade lyckats dokumentera och samla in material från de sista traditionsbärarna på Kökar. Sylvia Sundström var en av krafterna bakom föreningens Antons vänner som ordnade fiolkurser på Kökar med bland andra Siv Ekström som spelledare och lärare, men på orten fanns ingen dirigent eller spelledare kunde hålla traditionen vid liv.
Sen flyttade Philip Hällund till Kökar. Med lärarutbildning och fiollektioner som bakgrund blev han den lokala musiklärare och dirigent som behövdes för att blåsa liv i musikintresset på ön. Kören Kökar röster startades och Gunnar Sundström började ett envist arbete med att samla ihop det anrika Kökar spelmanslag.
Omväxlande
Lördagens konsert blev en arbetsseger och manifestation för kökarmusiken. Ett femtontal stråkar, tjugo sångare och fyra gitarrister, en sjättedel av Kökars befolkning framträdde tillsammans. Konserten bjöd ett omväxlande och väl utarbetat program med såväl ny som traditionell julmusik, blandat med folkmusik.
Kören Kökar röster har på ett par år utvecklats från ett gäng glada sångare till en riktig kör. En slående förbättring har skett av såväl tonbildning som klang och renhet. Med förstärkning av Melonkvartetten, bestående av musikvetarstuderanden från Åbo hade kören en hyfsad balans i stämmorna, möjligen kunde sopranstämman ha varit lite starkare och mer klangfull.
Kören imponerade i nyansering, tolkning och renhet, svagheter kunde anas i stundvis tvekande insatser och vacklande rytm.
Pastor trummade
Man hade vågat sig på att införa en avdelning med tre ringdanssånger i programmet: Tre små gummor, kökarlåten Gossar och flickor samt Karusellen. Jag brukar vara skeptisk till dylika profana inslag i kyrkokonserter, men i det här programmet fungerade det utmärkt.
Här blev det uppenbart hur nära folkmusiken ligger kökarbornas hjärtan. Inför stycket Karusellen sade dirigenten att vi vet ju hur bra det går för Andersson, Pettersson och Lundström och jag, men hur går det för Karlsson?
Han bjöd därefter upp en oförberedd församlingspastor Peter Karlsson att medverka på trummor i kompet. Pastor Karlsson klarade definitivt utmaningen med hedern i behåll.
Rörande psalm
Trots uppskattade humoristiska inslag bibehöll ensemblen genom hela konserten en värdig och innerlig stämning. Tre generationer kökarbor musicerade tillsammans i åldrarna sju år till sjuttio plus. Mest imponerade kanske trots allt stråkarna, bland annat i en svängig shetlandspolka i rasande tempo.
Bland spelmännen fanns glädjande flera föräldrar som börjat spela fiol tillsammans med sina barn. Det är länge sedan jag hört en så innerlig version av Nu tändas tusen juleljus och när konserten därefter avslutades med gemensam växelsång av psalmen Dagen är kommen så måste man ha ett hjärta av sten för att inte röras. Musikundret på Kökar kommer att gå till historien, med spelglädje, envishet och eldsjälar är inget omöjligt!
