Musikalisk höststorm i kyrkan
Vistruosi di Kuhmo med Pekka Kuusisto, violin, och Ismo Eskelinen, gitarr, som solister gav konsert i S.t Görans kyrka på tisdag kväll. Arrangöra var kulturföreningen Katrina och kyrkan var fullsatt. (På bilden från vänster: Ismo Eskelinen, Emma Vähälä, Mikko Ivars, Minna Pensola, Olli Kilpiö och Pekka Kuusisto. På bilden saknas kontrabasisten Jarkko Immonen.)
S:t Görans kyrka var smockfull då Virtuosi di Kuhmo tågade in för att framföra Luigi Boccherinis gitarrkvartett nr 4 ”Fandango”. Ensemblen bestod i detta fall av alla utom Pekka Kuusisto och Jarkko Uimonen.
Växelverkan
Från första noten kändes det som om publikens höga förväntningar skapade en växelverkan med artisterna, en elektricitet och intensitet som kom att genomsyra hela konserten. I verkets andra sats, Allegro maestoso, visade artisterna att temperamentet kunde svalla på äkta italienskt-spanskt vis, men det skulle ännu svalla många gånger efter det.
Gitarrens roll i detta verk är endast delvis melodiös och virtuos. Ofta håller den sig lite mera i bakgrunden och skapar en mörk, ”spansk” klangfärg. Ismo Ekelinen spelade sympatiskt och välklingande. Emma Vähäläs livliga och smakfulla violinism kom kanske mest till sin rätt i detta stycke, där speciellt samarbetet med Minna Pensola var ypperligt. Boccherini var cellovirtuos, och hisnande solon för cellon finns i många av hans stycken. Mikko Ivars har en teknik som lekande lätt bemästrade de nästan komiskt höga och snabba passagerna. När dessa var undanstökade, bytte han för en stund cellon mot kastanjetter!
”Greatest Hits”
Nästa nummer var amerikanen Jay Kernis ”100 Greatest Dance Hits” för gitarr och stråkkvartett från 1993. Pekka Kuusisto spelade med i ensemblen medan Minna Pensola fick vila en stund.
Verket är mycket svårt att kategorisera eller ens karaktärisera. Det är inspirerat av de talrika samlingsskivor med danshits som snurrar i bakgrunden på många ställen utan att ägnas desto mera eftertanke. Verket leker mycket med rytmerna och de stundvis banala melodierna i sångerna, men upphöjer dem till ett högre konstnärligt plan och skapar en intressant och fungerande helhet.
Kernis har även vävt in en mera klassisk modernism som stundvis för tankarna till bland annat Bartóks stråkkvartetter. Detta speciellt i de talrika virtuost rytmiska partierna, där ensemblen igen fick visa sin kammarmusikaliska drivenhet. Bland annat började verket med ett rytmavsnitt, där musikerna skoningslöst klappade sina stackars 1700-talsinstrument på locket.
Men även andra rytminstrument användes, och i slutet till och med rösten. Ett mycket intressant verk, möjligen kvällens höjdpunkt för mig.
”Aldrig tråkig”
Detta trots att jag nog vet att många kommit mest för att höra sista numret, nämligen Antonio Vivaldis ”Greatest Hits”: ”De fyra årstiderna”, med Pekka Kuusisto som solist. Den lilla ensemblen var nu äntligen fulltalig.
Orsaken till att Kuusisto inte valt ett större gäng är möjligen att det kammarmusikaliska greppet blir enklare. Man behöver ingen dirigent, och solisten kan spela svagare. Kuusisto tycker om supersvaga nyanser, och det fanns ställen där melodin inte hördes, trots den lilla gruppen, och trots att jag satt på andra raden.
När dessa varvades med bullriga fortissimo-avsnitt, blev intrycket en aning fragmentariskt och avbrutet, speciellt som solisten snurrade som en ballerina och spelade lika mycket åt andra hållet som mot publiken. Kuusistos grimaserande och stampande stod för den visuella underhållningen men han är nog helt enkelt också en enormt skicklig och teknisk violinist, och framför allt aldrig tråkig.
När stycket närmade sig sitt slut började jag bli nervös: Taglen på hans stråke hade blivit så slitna under alla fortissimon att det fanns ett stort hål i mitten. Skulle stråken hålla till slut? Det gjorde den, och publikens stående ovationer belönades med ett extranummer, igen ett belägg för att Kuusisto är en mångsidig musiker med glimten i ögat:
En låt som hette ”Finnish Gypsies” av Texasbon och Finlandsättlingen Erik Hokkanen. Amerikanska och finska folkmusiktongångar blandades med zigenarmelodik i ett rivigt framförande av Virtuosi di Kuhmo och Pekka Kuusisto. Publiken var såld och speciellt folkmusikentusiasterna jublade.
Katrina-föreningen hade hittat perfekt tid på året för en höjdarkonsert: en småtrist höstkväll när folk behöver ruskas om rejält.
