Mörka känslor och bred humor
Sex, lögner och läkarbesök.
Kan man ens med bästa vilja kalla en sådan cocktail för ett glädjepiller i höstmörkret?
Det kan man. De fyra skådespelarna i ”Den sista cigarren” som visas på stadshusscenen har fått något ovanligt att bita i. Här kastas publiken mellan nattsvart drama och uppsluppen dörrsmällarhumor med en hel del oväntade turer.
Den finlandssvenske författaren Bengt Ahlfors väjer inte för att släppa fram mörkret hos människor som levt respektabla småborgerligt liv och sedan ångrar de val de gjort. Vi landar mitt i ett gräl som kan ha pågått i tre dagar eller trettio år. Ett par som borde ha gått skilda vägar för länge sen bråkar om stort och smått.
På vems sida hamnar sympatierna? Hos maken (Janke Berglund), en pensionerad småstadsrektor som tjuvröker och önskar att han vore nitton igen? Eller hos frun (Maria Mäntylä) som antingen är en ragata eller den som håller ihop hushållet?
Medelklassloser
Man anar att maken på något sätt är hjälten i den här historien, men hur? Han är bara en medelklassloser som önskar att han hade satt på så många kvinnor som möjligt i sin ungdom och sett världen medan tid fanns. Det här får vi veta tack vare att han kan tala fritt med sin ungdomsvän (Kenneth Johans) som är stadens präst.
Prästens dotter (Erika Gustafsson) behöver en time out från sitt äktenskap och flyttar in till prästgården. Det vore fel att avslöja vad som händer sedan.
Två versioner
Författaren vet vad som krävs för att få publiken att skratta men det finns ögonblick när komedin borde stå åt sidan för allvaret.
Det är nästan så man önskar att Ahlfors hade gjort två versioner av den här pjäsen. En där skådespelarna fick ta ut komedisvängarna ordentligt och en där allt fokus var på sorgen, sveket, hämndbegäret. Lågmält och utan några skämt alls.
Här finns material för två väsensskilda uppsättningar med samma handling som kunde ha spelats turvis.
Betahanneutbrott
”Den sista cigarren” är ett elegant och sevärt kammarspel som engagerar åskådarna. Bli inte skrämda av det dystra upplägget, det finns både värme och hopp om ett lyckligt slut här. Skådespelarna är bekväma i sina roller. Inte minst Jan-Erik Berglunds betahanneutbrott övertygar.
Det enda som är överflödigt i den här föreställningen är kaffepausen.
Publiken kan nog sitta stilla och koncentrera sig när speltiden inte är längre än för en genomsnittlig biofilm. Och när författaren väljer att skruva upp dramatiken halvvägs känns det helt fel att den stämning som skådespelare och regissör byggt upp dödas när ljusen tänds i salongen.
”Den sista cigarren”.
Dramakomedi av Bengt Ahlfors.
I rollerna: Jan-Erik Berglund, Maria Mäntylä, Kenneth Johans och Erika Gustafsson.
Regi: Synnöve Westerberg för Mariehamns teaterförening.
Premiär på Mariehams stadshus den 28 oktober.
”Den sista cigarren” visas på stadshusets scen fem gånger till, den 4, 6, 11,12 och 13 november. Alla föreställningar börjar klockan 19.
