Memoar som kräver uthållighet och överseende
Jörn Donner är på väg in i glömskan. Redan har han varit nära, två gånger, först en prostatacancer läkarna lyckades stråla (grilla med Donners ord) bort. Sedan en lungcancer som slutade med ny lunga och en rökfri Donner, efter 60 år med tre paket om dagen. Nu när han nyss fyllt 80 ger han ut en bok om sitt liv.
Han kallar den ”Mammuten”, en träffande titel på en memoarbok på 1.176 sidor, avslutad med en samling bilder av Donner och hans närmaste värld, mest kvinnor.
Det börjar med att Donner skänker sina efterlämnade papper – brev, kortfattade dagböcker, gamla böcker, rapporter och annat – till memoarernas berättare. Denne berättar sedan om J:s liv, men gång på gång tar J själv till orda.
Den litterära formen kan förefalla ovanlig för en memoar men fungerar väl och behövs. Det är inget vanligt liv som skildras.
Röd tråd genom dessa 80 år är hans skrivande. Men det har ständigt avbrutits av annat. Han försökte sig en gång som entreprenör i hotellbranschen men misslyckades och var sedan en tid engagerad i Marimekko. Han har verkat som filmkritiker och blev själv filmare, som producent, regissör och skådespelare. Under en period var han chef för det svenska Filminstitutet. I ett par omgångar har han varit finsk riksdagsman, typiskt nog för två partier, först det liberala Svenska folkpartiet, sedan socialdemokraterna. Han har varit kommunalpolitiker, i två olika kommuner. Och under en period EU-parlamentariker. Plus en tid finsk generalkonsul i Los Angeles.
Med mera är bäst att tillägga. Det förefaller nödvändigt att behöva drygt tusen sidor för att berätta om detta liv. Berättelsen är en blandning av självinsikt och självkritik, omväxlande uppriktig och självömkande. Den person som tonar fram är en Donner ständigt tvivlande, på sig själv, sin förmåga, sin position, sin framtid. En melankolisk betraktelse över fenomenet Donner.
Läs mer om boken i papperstidningen!
