Mariehamns stadshus 70 år
En riktig långdans var det innan Mariehamn fick sitt Sonck-ritade stadshus i Öhbergska backen 1939. Den 26 oktober är det 70 år sedan fullmäktige sammanträdde i stadshuset för första gången.
Länge styrdes det lilla Mariehamn enväldigt från länsmansbostället i Lemström av Florentin Donatus Scheffer, kronolänsman i Jomala, t.f. ordningsman i staden, med sin makt ytterst av guvernören för Åbo och Björneborgs län. Den första ansatsen till demokrati enligt vårt sett att se var "rådhusstämman" i maj 1877, när staden var 16 år. Vi antar att borgarna samlades i Societetshuset, något rådhus fanns ju inte.
Två år senare fick staden en drätselkammare för penningärenden och en ordningsrätt – ordningsärenden hade dittills skötts i Jomala. Polis och extra polis fanns redan. Vi vet tyvärr inte var den lilla tjänstemannastaben var inhyst. Behovet av en egen boning, ett rådhus, blev ännu större när det första stadsfullmäktige sammankom 1890.
Tillfälligt fick man klara sig med den då nybyggda folkskolan väster om kyrkan, som ännu inte fanns.
Vid sekelskiftet 1900 fick Societetshuset sina två flyglar. I den norra inreddes stadens rådhus. Det var förstås en temporär lösning. 1915 sålde staden Societetshuset och placerade pengarna i en stadshusfond.
Världskriget hindrade emellertid allt byggande och i inflationen efter kriget urholkades stadshusfonden. Åland hade blivit självstyrt. Den nya landskapsförvaltningen och landstinget övertog stadens utrymmen i Societetshusets norra flygel. Nu var goda råd dyra, staden var husvill och sökte en ny temporär lösning.
I före detta Elementarskolan (i dag daghemmet Blåkulla), som staden genom fastighetsbyte hade övertagit av finska staten 1925, inrättades fullmäktiges sessionssal, rum för ordningsrätten och drätselkammaren samt ett rum för stadens bibliotek. En huvudentré öppnades mot norr. Denna paradingång har i dag avlägsnats, men det vackra huset söder om Sankt Görans kyrka har sedan dess kallats Rådhuset.
Drömmen om ett stadshus levde kvar. Stadens utrymmesbehov växte. 1933 kastade brandkåren en brandfackla i fullmäktiges famn: ett akut behov av en ändamålsenlig branddepå. Kunde behovet av lokaler för denna möjligen tillfredsställas i en stadshusbyggnad?
Fullmäktige besvarade frågan jakande och bad Bertel Jung – Ålandsvän och stadsplanearkitekt i Helsingfors – yttra sig om husets placering. Han ville placera stadshuset på rådhusets tomt. Jungs åsikt om fullmäktiges favorit, Öhbergska backen (Stadshusbacken), är intressant. Han trodde inte att staden skulle kunna åstadkomma ett så monumentalt stadshus som denna plats krävde.
Dessutom tyckte han det var synd att förstöra en vacker plats! Men fullmäktige lät sig inte nedslås, huset skulle stå på Öhbergska backen. Slutligt sattes bollen i rörelse i april 1935: Arkitekterna A. Rickardsson, Ole Gripenberg och Oscar Bomanson inbjöds att göra var sitt förslag för ett stadshus. Den exakta placeringen fick de välja.
Det är förvånande att Lars Sock inte fanns bland de tävlande. Hans verkliga storhetstid som arkitekt låg visserligen ett par årtionden tidigare, men han var fortfarande aktiv, i Mariehamn vid den här tiden med ritningar till Navigationsskolan – där staten var byggherre – och Cityhuset.
1930-talet var funktionalismens tid med Alvar Aalto som dominerande personlighet. Sonck blev aldrig någon vän av "funkisen".
Ole Gripenberg hade ritat Ålandsbanken vid Torggatan i den nya andan. När Bomanson drog sig ur av hälsoskäl var Sock visserligen på tapeten, men förlorade i en omröstning mot Bertel Jung, trots att den sistnämnde var mera stadsplanerare än husarkitekt.
Ålänningen Sonck måtte ha känt sig förbigången. Men hans tid skulle komma.
Alla tre förslag förkastades. Skälen var flera, bland annat ville beredningskommittén att stadshuset, som den borg det skulle bli, skulle stå högst uppe på krönet och ingen annanstans på den vidsträckta kullen.
Landskapsförvaltningen, som fortfarande var inhyst i Societetshusets norra flygel och skulle bli stadens viktigaste hyresgäst, hade genom lantrådet Björkman meddelat att de utrymmen som reserverats för landskapsnämnden (i dag landskapsregeringen) måste omplaneras. Med dessa nya villkor vände sig fullmäktige till arkitekterna med begäran om nya förslag.
Först i detta skede kom Sonck med i bilden. De tre tävlande arkitekterna blev fyra.
I juni hade samtliga förslag inlämnats. Det dröjde dock ända till januari 1937 innan stadshuskommitténs utlåtande var färdigt. Enhälligt förordades Soncks förslag som arkitektoniskt ansågs överlägset de övriga. Sammanfattande sades det att staden kommer att få ett stadshus som under generationer framåt kommer att fylla stadens behov av lokaler för ämbetsverk och olika nyttiga ändamål. Nu kommer också ekonomiska överväganden in i bilden.
Kommittén påpekar att räntorna sjunkit och läget därför lämpligt. Märkligt nog talar ingen om "överhettning", samtidigt inleds navigationsskolebygget på en annan av stadens kullar och Cityhuset och Borenius vid Torggatan, samtliga för åländska förhållanden mycket stora stenhus.
Fullmäktige satte sig emellertid på bakhasorna och många röstade emot när Soncks förslag gick till detaljplanering. Man förstår tveksamheten, tiderna var goda men osäkra och projektet enormt för en stad med 2 500 invånare. För ledamoten Otto Berg var det en prioriteringsfråga, staden behövde en ny folkskola. (Staden fick vänta 15 år på sin nya folkskola.)
Kalkylen baserade sig dessutom på antagandet att landskapsnämnden som god betalare skulle hyra utrymmen i stadshuset under 25 år. Landskapsnämnden hade emellertid i ett sent skede godkänt hyresvillkoren men band sig endast för fem år.
Det var alltså en tveksam församling som i maj 1938 antog Åbobyggmästaren Karl Bäckströms anbud. Kontraktsspriset var 3.89 miljoner mark. Beslutet var djärvt. Stadshusbygget var kanske den största ekonomiska satsningen dittills i stadens historia.
Samtidigt hade krigets åska börjat mullra nere i Europa och Ålandsöarna var en spelbricka i stormakternas Östersjöpolitik. Interna spänningar ledde till att lantrådet Björkman avsattes i december 1938.
Byggnadsarbetet igångsattes genast. Under sommaren utförde bröderna Aimo och Arne Koskinen de nödvändiga sprängningsarbetena. Grundstenen kunde muras den 17 augusti. Taklagsöl firades följande vår och den 30 september mottog staden sitt stadshus. Fullmäktige höll sitt första sammanträde i stadshuset den 26 oktober 1939.
Efter kriget hade penningvärdet försämrats dramatisk. Skuldbördan som förorsakats av stadshusbygget kom snabbt att lättas och bygget blev sist och slutligen en mycket god affär för staden. Landskapet kom att bli stadens hyresgäst i 38 år.
Bertel Jungs farhågor kom på skam. Soncks stadshus blev just så monumentalt som platsen på Öhbergska backens krön kräver. I 70 år har stadshuset fyllt sin funktion som ämbetshus och hela landskapets festsal. Först i år har Åland fått en ny nationalscen i Alandica.
Vi hoppas att fullmäktige ordnar ett jubileumsmöte och skålar på födelsedagen den 26 oktober, liksom på 50-årsdagen, då stadshuset även förärades ett frimärke.
FOLKE WICKSTRÖM
JERKER ÖRJANS
Fotnot. Artikeln baserad på jubileumsskriften: Mariehamns stadshus 50 år – Stadshusfrågans behandling i stadsfullmäktige åren 1934-1939 av Folke Wickström
Andra källor: Mariehamns stads historia 1861-1911 och 1911-1961
