Målade åländska ladugårdar
– De är så vanliga att de är ovanliga. Men vi ser dem inte, säger Ann-Britt Eriksson (bilden).
Det hon syftar på är alla gamla ladugårdar runt om i det åländska landskapet.
I kväll, tisdag, har hon vernissage på en akvarellutställning i Ålands museum med gamla ladugårdar som motiv.
Ann-Britt Eriksson säger att hon gillar att måla ”människans boningar”. Många kommer säkert ihåg hennes utställning med hus och gårdar i Mariehamn på Galleri Skarpans för tre år sedan.
Nu har hon alltså tagit sig an gamla ladugårdar på landsbygden. De flesta är inte längre i bruk men är byggnader som för inte alltför länge sedan fyllde en viktig funktion i det åländska bondesamhället.
– Ladugårdarna är byggda på ett sätt som inte är relevant längre och därför blir de till minnen över en tid som flytt, säger Ann-Britt som samtidigt beskriver ladugårdarna som ”små slott” i landskapet.
Dokumentera
Hon har arbetat med ladugårdsprojektet på ett stipendium från landskapsregeringen. Någon uppgift att dokumentera har hon dock inte fått av landskapet utan bara sökt stipendiepengar för ett projekt som hon själv kommit på.
Att hennes arbete har en dokumentär prägel går det dock inte att ta miste på. Så här såg det ut på några ställen på Åland året 2007-2008.
– Man kan väl säga att jag gav mig själv en uppgift att dokumentera, säger Ann-Britt.
River sig själva
Och hon är medveten om att det på många håll kommer att se helt annorlunda ut om ett antal år. Alla ladugårdar underhålls inte längre.
– En del av dem håller ju faktiskt på och river sig själva.
Ladugårdarna är detaljerat och naturtroget återgivna när det gäller själva byggnaderna. Däremot erkänner Ann-Britt att hon nog retuscherat bort en del bråte som legat kring dem.
– Man kan säga att jag städat litet, säger hon med ett leende.
De ladugårdar som hon avbildat finns i bland annat Sund, Saltvik, Eckerö, Finström, Jomala, Mariehamn, Lumparland och Kumlinge.
”Spionerat litet”
Någon plan att spegla situationen i hela landskapet har hon inte haft utan bara valt ut ladugårdar som hon råkat fästa sig vid längs vägarna när hon åkt runt.
– Jag har ju velat undvika att gå in på folks gårdar. Jag vet faktiskt inte ens vem som äger ladugårdarna och jag har inte frågat om lov att få avbilda dem.
– Man kan väl säga att jag spionerat litet, det har varit roligare så, tillägger hon med glimten i ögat.
Har du några egna ladugårdsminnen att bygga på?
– Inte direkt kanske men jag bodde ju till tolv års ålder på landet och är ett äkta torparbarn från Grankulla i Germundö.
Inte nostalgisk
Men tro nu inte att Ann-Britt Eriksson tagit sig an de gamla ladugårdarna på grund av någon längtan tillbaka till det som varit.
– Jag är inte nostalgisk och ingen ruckelromantiker. Däremot är jag intresserad av förändringar och både vi och vår omgivning är ju ständigt stadda i förändring, säger hon.
Öppnas i kväll
Ann-Britt Erikssons utställning som konstmuseet arrangerar i Ålands museums entrégalleri har sin vernissage i kväll, tisdag, kl 18-20 och kan sedan ses till den 21 september.
– Utställningens avslutande veckoskifte sammanfaller för övrigt med årets skördemarknad. Något som enligt konstintendent Susanne Procopé Ilmonen passar utmärkt.
