DELA

Mäktigt spektakel för Östersjön

Röster för Östersjön Konsert på Andersudde, Järsö den 16 augusti. Medverkande: Sirkka Lampimäki koloratursopran, Freja Frisk sopran, Therese Karlsson sopran, Marika Schönberg sopran, Annika Sjölund sopran, Jenny Carlstedt mezzosopran, Mikael Fagerholm tenor, Dan Karlström tenor, Tuomas Pursio basbaryton, Björn Blomqvist bas, Mariehamns Kvartetten, fyrtiomanna orkester under ledning av Nils Schweckendiek, dansare från Musikinstitutets danslinje.Marielle Eklund regissör, Vilppu Kiljunen regissör, Antti Murto ljudplanerare, Ilkka Paloniemi ljussättare, Elzbieta Söderlund koreograf, Heidi Wikar modedesigner. (På bilden Jenny carlstedt som Carmen.)
Man tager en handfull åländska sångare och lite krafter från fasta Finland och Sverige, kryddar med en lokal manskör och en halvprofessionell orkester, beställer de bästa kockarna för regi, koreografi och scenografi, slänger i allt i en gryta kallad arena, ställer grytan i ett vidunderligt havslandskap.
Sen transporterar man 1.500 ålänningar och lite annat löst folk som så gärna vill se Andersudde med bussar på bussar på bussar – och voilá, vi har en Gala. Vi medverkar i ett stort skådespel kallat Röster för Östersjön. Vädret är inte lika villigt som på fredagen då det var soligt och lugnt, för nu blåser det så noterna fladdrar på orkesterupphöjningen, men det är i alla fall uppehållsväder.


Handplockat
Ridån går upp, ja en sådan finns ju inte på en tennisstadion, men ljuset riktas på orkestern, som dirigenten Nils Schweckendiek handplockat bland f.d. studiekompisar och andra bekanta musiker. Han kallar det sin ”telefonorkester” och är nöjd med att orkestern är samspelt: – många har spelat tillsammans i andra sammanhang.
Ouvertyren till Johann Strauss Läderlappen visar upp en energi och klang som heter duga. Det blir lite nyårsstämning á la operan i Wien. Schweckendiek mejslar fint fram de olika stämmorna och stöder blåsarna i att komma fram.


Orginalspråk
Sen bjuds vi på en kavalkad arior ur olika mer och mindre kända operor och operetter. Det är trevligt och musiken fungerar men det känns ändå lite som uppvärmning.
Det blir ryska, franska och italienska, och jag uppskattar att man sjunger på orginalspråk men eftersom vi inte är på nationaloperan där en textremsa eller översättning rullar ovanför scenen, är det lite svårt att hänga med. Till exempel anger de föredömliga, korta resuméerna i programbladet att den nätta duetten Viens, Mallika handlar om något så ödesmättat som engelsmännens ockupation av Indien.
Svårt att förstå att så söt musik innehålla det. Början av konserten visade också på den enorma utmaning det är att få ljudåtergivningen att fungera i ett utrymme utan egen akustik. Kvällens tenorer var de som fick ta mest stryk av det här: de flesta höjdtonerna skrällde rätt så våldsamt.


Vilka dansare
Carmen! Jenny Carlstedt, charmerande, förförande i vid röd kjol. Therese Karlsson och Frida Österberg i täta fodral, fyra lättklädda dansare – och vilka dansare sedan! Det är så visuellt tilltalande som det överhuvudtaget är möjligt i den lite karga miljön. Utspelet är fint, så bra teater, att jag nästan glömmer sången. Jenny Carlstedt är en strålande Carmen. Hon agerar underbart och rösten är fyllig och säker.
Mariehamns kvartetten gör ett elegant intrång i flickornas revir och sedan kommer Toreadoren. En av kvällens intressantaste röster, Tuomas Pursio, gör entre. Och tur var det att han både kunde agera och sjunga, för det kändes lite komiskt att toreadoren hade svans. (Någon micktråd hängde över rumpan…)
Helheten blir bra: flickorna, kören och toreadoren i fint samspel. Samspel blir det också i den efterföljande ensemblen, som inleds roligt med att två vardagligt klädda smugglare (Dan Karlström och Mikael Fagerholm) kommer in bärande på en kista. De ska smuggla snus (!), och vill att flickorna skall hjälpa dem. Carmen vill inte lämna stället för nu är hon kär, så kär.
Bra sång, bra utspel. Publiken är bedårad. Och får svalka sig med ett glas vin eller vatten under den efterföljande pausen.


Rätta glidningarna
Galaklänningar och glamour, höjda glas och mera Läderlappen får vi till livs efter pausen, och den lätta lyxen fortsätter fortsätter i Czardasfurstinnans dans. Det är finklädda damer och herrar i frack, svallande klänningar. Ja dansen är verkligen stilig. Och ljudet skräller, tenor och sopran i duett blir för mycket för systemet.
Carlstedt fortsätter lysa med starkt och naturligt utspel i örhänget från My fair lady.
Therese Karlssons Summertime visar att musikaler är hennes naturliga element. Hon låter långt ifrån negress men behärskar alla de rätta glidningarna.
Publiken gillar Mikael Fagerholms tolkning av Anthem. Själv störs jag av att det haltar rytmiskt i början av sången. Det gäller för sångaren att vara följsam i förhållande till orkestern, eftersom dirigenten här, i motsats till ett operaorkesterdike, har ryggen mot sångarna.


Klingade bra
”Man sticker en kniv i bröstet, men det kommer inget blod, utan sång”, så beskriver kvällens konstnärliga ledare Dan Karlström opera, och introducerar därmed kvällens avslutande mini-Trollflöjten.
En ”trål-drake” ålar in och Dan Karlströms prins blir stel av skräck. De skönsjungande magiska damerna, najaderna Carlstedt, Schönberg och Österberg – klädda i totalt osannolik utstyrsel med lösbrösten hängade – räddar prinsen, och sjunger sig sedan igenom ett elegant slagsmål om den sköne avsomnade. En röstligt säker, rätt så kraftull Papgeno-Pursio kommer in bakom publiken med fågeln på huvudet (”man får passa sig så här på hösten för sjöbevakningen när fångar fåglar åt sin drottning”).
Dan Karlströms prins drömmer sig bort över Taminas bild medan Terese Karlsson, sakta drömlikt skrider över scenen bakom honom. I den mäktiga basarian O helga gudar hördes Mariehamns kvartetten tyvärr bara som ett litet pip. Björn Blomqvists bas klingade bra, men var lite kraftlös i det riktigt låga registret. I Nattens drottnings kända aria visade Lampimäki att hon har en genuint hög röst. Här visade sig synkronisiteten mellan orkester och solist igen vara en liten stötesten.
Sceniskt effektivt och fint utspel av Therese Karlsson som prinsessan/dottern vars mor vill att hon skall döda sin far Sarastro (nu VAR operakniven med).


Kraft- och effektfull
Mozart skulle inte vara Mozart utan ett febrilt pratande i munnen på varandra som blir fantastisk och harmonisk musik, här i tersett mellan Blomqvists överstepräst, Karlssons prinsessa och Karlströms prins.
Pa-pa-pa duetten mellan Papgeno och Papagena var rolig som sig bör och finalen kraft- och effektfull. De klart starkaste partierna under kvällen var helheterna ur Carmen och Trollflöjten. Opera-arior är nu bäst i sammanhang.
Satsningen på koreografi och scenografi var då också ett klart mervärde. Kvällen visade också att de flesta av våra åländska sångare gör sig bäst på en operascen.


Bröd och skådespel?
Helheten på Andersudde var väl regisserad och efteråt kände jag mig glad över att ha fått höra mycket fin musik, där särskilt Carlstedt och Pursio stod för fantastiska sångarinsatser. Samtidigt smög sig en overklighetskänsla över det hela. Opera för oss in i en värld av illusion, hela Andersudde känns som en mäktig kuliss, vi förs in i illusionen av att göra något för havet genom att spegla oss i glamour.
Jag hoppas verkligen att Östersjöfonden konkret kunde stöda de projekt som den prisbelönar, för annars är också den en illusion för att döva vårt dåliga samvete. Bröd och skådespel åt folket?

LENA JOHANNA SVARTSTRÖM


kultur@nyan.ax

Foto: FREDRIK TÖRNROOS