Less is more i spännande klangvärld
Lördag kväll i Mariehamn var späckad med jazzhändelser av varierande slag, Alandica, Pub Bastun, Park var scenerna och det gällde att välja var och vad som lockade mest bland utbudet.
Själv tillbringade jag kvällen i Emma Salokoskis och fantastiska Ilmiliekki Quartets sällskap.
Vilket band! Spännande varierande klangvärldar, perfekt timing, små små effektiva gester skapade en närmast magisk stämning.
Pianisten Antti Kujanpää tillbringade några stycken ”inne i” flygeln där han spelade stränginstrument med händerna, trumpetisten dels raspade fram toner, dels spelade klart och dels blåste luft, trummisen Olavi Louhivuori spelade på virvel, cymbaler och cajun (låda med olika klangmöjligheter på olika kanter – något man kan sitta på).
Inte två låtar inleddes på samma sätt. Det var filat, polerat, elegant och duktigt utan att vara tråkigt.
Tongångarna var rätt så dämpade och allvarsamma, sångerna spände från Nils Ferlin via Sibelius till folkliga tongångar och även barnvisa.
Effektfullt piano
Amerikavisan, Vi sålde våra hemman (som är titellåten på bandets nya skiva) inleddes med en ensam bas (Antti Lötjönen), till vilken ett enkelt, effektfullt piano sällade sig. Texten var grym, emigranterna som fick utstå de hemskaste plågor på resan.
Havets vilda flod drog fram med mycket piano och trummor och en helt annorlunda ”scatsång” – närmast ifyllnad av ackorden. Hu, nästan skrämmande. Det gav ett perspektiv på dagens flyktingar!
Trummans hjärtslag, blåsluft från trumpet, pianist som drar över flygelns strängar. In i den enkla men suggestiva kompmattan smyger Emma Salokoski in med Kling, klang klockans slår stig upp och plocka mossa.
Bandet tog verkligen ut mycket av en enkel visa!
Mera sådant!
Edit Södergrans dikt En fången fågel tände till. Jag var alltför tagen för analys. Efteråt fick jag veta att Salokoski själv tonsatt dikten, redan som 19-åring! Mera sådant!
För annars tyckte jag ju att Emma Salokoski, med väldigt fastländskt-finlandssvenskt uttal (kände igen mig själv…) var duktig och behärskade sin röst, kunde använda låg bröstklang, likväl som klar huvudton och mycket luftig röst, men framstod som lite blek med sin inåtvända, visaktiga framtoning.
Jag tycker hon kunde ta för sig lite mer, eftersom hon helt uppenbart känner för de texter som hon framför.
Publikkommentarerna var allt från stillsamt berörda, till önskemål om åtminstone en rivig låt, till en i mitt tycke viktig tanke om att sångtexterna som bottnade i vår kultur, berörde på djupet på ett annat sätt än till exempel amerikanska standardlåtar. Spännande melankolisk vacker allvarsam eftertänksam djup folkjazz.
Mera ös
Efter en paus klev fyra unga män från Island upp på scenen, Reignfirra.
Pianot byttes till ett keyboard, basen till en elgitarr, sångaren i centrum blev en saxofon och det lågmälda anslaget till mera ös. Jag hann höra den dansk-isländska presentationen av Bössebaren Barbara (bögbaren Barbara) och ljudet som bar ända ut i vinterkylan.
LENA JOHANNA SVARTSTRÖM
