Leo skriver om odjur i 50-talets Mariehamn
Det blåser och haglar, men ur en båt i sjökvarteret stiger röken muntert ur skorstenen.
Det är Leo Löthman som sitter i båten och fördriver tiden tills hans nya bok Odjur utkommer om en dryg vecka.
– Det är just fördriva tiden man gör. Det är en hemsk tid innan boken kommer. Jag seglar och försöker sysselsätta mig för att tänka på annat. Man har arbetat intensivt i två, tre år med något. Jag visar aldrig det jag jobbar med för någon och så skall plötsligt barnet födas och pröva sina ben, kanske bli illa behandlat av oförstående människor. Kanske bli hånat och kallat missfoster i tidningarna.
Det är varmt i kajutan. Leo vilar och väntar på att hans seglarkompis skall bli frisk från influensan så de kan ge sig ut på sin traditionella oktobersegling. I den lilla vedkaminen brinner alveden jämnt och fint.
Tragikomiska inslag
Leos nya bok tar avstamp i 50-talets Mariehamn.
– Den har på många sätt varit jobbig att skriva. Det är i grunden en tragisk berättelse, en kärlekshistoria, men min strävan har varit att den ändå inte skall bli mörk för läsaren. Berättaren, huvudpersonen har inte låtit sig nedslås av sitt tragiska öde. Han har inte blivit bitter. Boken har många tragikomiska inslag och ett visst hopp i sin grundton.
Leo Löthmans förra bok Isnätter baserade sig på faktiska händelser. Det var ett litet kammarspel, men en verkligt mörk historia. Den här boken säger han att är annorlunda.
– Det är fler människor med och den är mer episk. Jag försöker ta grepp om skeenden på Åland under en längre tidsperiod, egentligen fem decennier, från 50-talet fram till idag. Förhållandet till verkligheten är också ett helt annat, jag försöker inte komma lika nära.
Odjur i idyllen
Det är en spännande tid, Åland öppnar sig, nya impulser, ny musik strömmar in.
– Mitt 50-tal har pockat på att få skildras. 50-talet är det första årtiondet som jag har minnen från. Det är en fantastisk tid. Öperspektivet är intressant, man börjar ana att det finns något bortom horisonterna och detta något söker sig allt närmare Åland och invaderar oss. Det kommer allt mer sånt som liknar odjur in i samhället.
– Huvudpersonen i boken betraktas av många som ett odjur och delvis också av sig själv, men det finns värre sorters odjur… Odjur har fått vara symbol för vissa företeelser som trängde sig in på Åland och den idyll vi hade fått leva i.
Leo berättar att när han skriver går han helt upp i arbetet.
– Jag måste nog lära mig lite nya arbetsmetoder. När jag skriver glömmer jag att äta, sova och motionera. Jag går helt enkelt för mycket upp i mitt skrivandet. Det är förtjusande, men det har sitt pris. Det sänker motståndskraften och det har jag fått känna på.
Tre lunginflammationer kostade den nya boken.
Envis brottare
– När jag är i en skrivperiod stiger jag ofta upp mycket tidigt, runt fyra, fem på morgonen. Jag sätter mig i skrivstugan och så sitter jag där. Så ser mitt liv ut. Jag skriver, går och äter, sätter mig att skriva igen och gör det så länge jag orkar. Jag går och lägger mig när jag inte orkar mer och sen stiger jag upp och fortsätter att skriva. Jag är en riktig periodare, allt förfaller. Huset och båten blir illa skötta. Jag bara skriver.
– Jag har funderat på det där vad inspirationens väsen är. Jag har inte alls den förmånen att jag får vara inspirerad, utan jag sitter och brottas med mitt manuskript. Nu har jag kommit på att det är väl just det som är min inspiration, att jag inte ger mig i den brottningen, att fast jag är i underläge så ger jag mig inte utan fortsätter dygn efter dygn och månad efter månad.
Nu har han i alla fall tid att sitta i båten, men inte så mycket. Han börjar redan vara rätt uppbokad med framträdanden i samband med bokutgivningen.
Underbar vila
Tjusningen med båtlivet har förändrats under åren.
– Förr var det spänning och strapatser. Nuförtiden så tycker jag det är en underbar vila. Jag seglar allt kortare sträckor, ligger allt mer i kajutan och läser. Jag gör små prommenader runt öarna, fiskar lite och sommartid kan man ju simma. Men vilan är den största tjusningen.
