Låt inte Rasmus gå förbi
Teater
”Rasmus på luffen”
Barnpjäs av Astrid Lindgren
Regi: Markus Virta
I rollerna: Simon Häger, Cécile Orblin, Bror Österlund
Gästspel av Åbo svenska teater: 6.10 kl 19 på Alandica, 7.10 kl 19 i skolan på Kökar, 15.11 kl 18.30 i Hammarbo, 16.11 kl 18.30 på Vikingaborg, Föglö, 17.11 kl 18.30 i skolan på Kumlinge, 24.11 kl 19 i Brändöhallen, Brändö.
Alandicas auditorium var långt ifrån fullsatt i tisdags då Åbo svenska teaters gästspel inledde sin turné på Åland. Det var synd. Ni missade något, ni som inte var där.
Tack och lov har ni fler chanser.
Det ska sägas med en gång: Rasmus på luffen är en av mina favoritböcker av Astrid Lindgren. Många av hennes böcker är socialrealistiska, tänk bara på ensamheten i Bertil som blir Mio, eller den fattiga våning bröderna Lejonhjärta bor i innan de kommer till Nangijala. Lösningarna för ensamma och fattiga barn är i Lindgrens värld fantastiska; det är länder långt borta i fjärran och Nangijala. Fantastiska ja, men inte särskilt realistiska.
Rasmus som beger sig ut på luffen har det också fattigt och armt, men lösningen för honom är att hitta en luffare till far och till slut också en mor. Det kunde vara sant, betydligt mer sant än en ande i Mios flaska. Jag uppskattar Rasmus på luffen för att den inger hopp om kärlek och medmänsklighet för en barn som längtar, utan att nya världar skapas.
Så mina förväntningar var högt ställda då jag skulle se Åbo svenska teaters uppsättning av pjäsen.
Åbo svenska teater gör den slags kompakt-teater som särskilt finlandssvenska teatrar är bra på. Scenografin är enkel och rekvisitan den samma i alla scener: ett rum med ett fönster, några lådor och ett skåp. Skåpet möjliggör snabba rollbyten och flexibilitet.
Små förändringar i scenen görs inför publiken, Martina hänger till exempel upp sträcket hon ska hänga tvätt på samtidigt som hon kliver in på scenen. Det är en slags Ikea-lösning i teaterform och själva byggandet tillför en känsla av delaktighet.
I samtliga roller syns tre skådespelare som byter med varandra. Bror Österlund spelar huvudsakligen luffaren Oskar, medan Simon Häger och Cécile Orblin turas om att spela Rasmus, länsman, Lille-Sara, fröken Hök och alla de andra karaktärerna. Med få klädbyten (en keps, en blå rock) byter de roller. Som publik vänjer man sig snabbt vid bytena.
Bror Österlund gör en bra Oskar. Särskilt uppskattar jag att han gjort Oskars språk till sitt. Många av replikerna känns igen från både boken och pjäsen, men i Österlunds utförande är det en åboländsk Oskar som talar, utan att han glidit över i dialekt. Han har gjort replikerna till sina egna: skvalar uttalas till exempel med kort a. Det blir mer trovärdigt så.
Kanske är det banalt att påpeka: men att Österlund kan spela dragspel tillför mycket, särskilt då Oskar och Rasmus går ut i publiken och sjunger.
Rasmus på luffen är inte något man ska låta bli att se.
Läs mer i papperstidningen!
