SÖK
MENY
Lång, längre, längst på spellistan
För dig som fått nog av Mellofestivalen och dess treminuterstrallar: här är några tips från Nya Ålands redaktion på låtar där artisterna tar i från tårna, mellan 5 och 25:55 minuter.
Nick Cave, Lay me low (5:05)
Den kortaste låten på listan, men med störst hybris. Nick Cave föreställer sig sin död, och går allt mer upp i varv över hur eftervärlden ska hylla honom: ”They’ll interiew my teachers / who’ll say I was one of God’s sorrier creatures / They’ll print informative six-page features/ When I go-o-o”.. (ss)
Raye, Genesis, (6:55)
Alla äter ur handen på Raye. Genesis börjar med en dystopisk samtidsbild – ”I see a sad little sinner/in the mirror/the devil works hard/like my liver” – med ett svart beat, för att sedan tvärvända och avslutas med en jublande New Orleans-jazzig, mässingstrumpetande final där hon hyllar alla som får världen att snurra: lärare, städare, läkare, lokförare, bönder, mammor och pappor … (ss)
Queen, The Prophet’s Song (8:21)
Queens längsta låt, från plattan A Night At The Opera (1975) är komponerad av gitarristen Brian May, efter att ha drömt om en kommande apokalyps på grund av, tja mänsklighetens allmänna brist på empati. Innehåller en lång (över två minuter) a capella-kanon med bara Freddie Mercurys röst och ett band-delay, som sedan blev något av en huvudrätt på bandets konserter under denna epok. (mh)
The 1975, You (9:51)
Den låter som något man skulle höra i bakgrunden på en tonårsfilm som får kultstatus. Tystnaden i mitten ska inte lura en till att tro att låten är över. Det är mellanakten, tomrummet mellan inledningen och slutet på berättelsen som man själv får fylla. (vhh, praktikant)
Taylor Swift, All Too Well (10:03)
Efter att den amerikanska singer-songwritern i en intervju avslöjat att fanfavoriten All too well (Red, 2012) ursprungligen hade varit tio minuter lång följde år av tjat från fansen om att få höra den. 2021, efter nio års väntan, slog önskan in då Red (Taylor’s version) offentliggjordes och alla Swifties tappade koncepterna fullständigt. Och låten då? Ja, man kan tycka vad man vill om Taylor Swift, men skriva låtar – det kan hon. (ck)
Harry Styles, Fine Line (6:18)
Jag skulle kunna skriva en avhandling om varför Fine Line är en av 2010-talets mest fulländade poplåtar, men det får tyvärr inte plats här. Så lyssna bara och tacka mig sen. (ck)
Sufjan Stevens, Shit talk (8:31)
Ingen skriver kärleksballader som Sufjan Stevens och den här pärlan på hans briljanta album Javelin från 2023 är åtta och en halv minut lång hjärtskärande indiepop-perfektion. Sätt dig vid havet med lurarna på, blunda, och gråt en stund. (ck)
Television, Marquee Moon (10:40)
En alternativ gitarrklassiker. Titelspåret på New York-bandet första platta 1977 var så långt att det fadades ner mot slutet för att ljudkvaliteten på vinylen inte skulle bli lidande. Det var först på en remastrad cd-utgåva på 00-talet som vi fick höra det i sin helhet. (pd)
King Crimson, 21st Century Schizoid Man (10:58)
Första spåret på debut-LPn In The Court Of The Crimson King från 1969. Man kan argumentera för att två genrer – progressiv rock och heavy metal – uppfanns här. (pd)
Bob Dylan, Sad Eyed Lady Of The Lowlands (11:23)
Låten upptar hela fjärde sidan av den legendariska dubbel-LP:n ”Blonde On Blonde” från 1966, och enligt sägnen hade inte Dylan texten helt klar när det var dags för inspelning. De inhyrda Nashville-musikerna fick snällt sitta och vänta medan han skrev vers efter vers i studions sångbås. Han har aldrig framfört sången live men har i intervjuer sagt att det är den bästa låt han någonsin skrivit. (mh)
Pink Floyd, Shine On You Crazy Diamond, Parts I-V (13:33), Parts VI-IX (12:24)
Skivan Wish You Were Here, Pink Floyds hyllning till bandets tidigare frontfigur Syd Barrett och kritik av musikbranschens ytlighet från 1975 är mittpunkten i tre mästerverk från 1970-talet (de andra två är Dark Side Of The Moon från 1973 och Animals från 1977). Shine On … spelades först in som en enda lång låt på 26 minuter men delades upp i två delar som inleder respektive avslutar plattan. Barrett, som glidit in i psykisk ohälsa och missbruk sju år tidigare, dök upp i studion under inspelningarna. Ingen i bandet kände först igen honom. (mh)
Kraftwerk, Autobahn (22:30)
De tyska synthpionjärernas genombrott lät inte som något annat på radion 1975. Verket redigerades ner till tre minuter och blev en hitsingel i både England och USA men den LP-sideslånga fulllängdsversionen ger faktiskt lyssnaren känslan av att åka längs en motorväg. Ja, det blir enformigt ibland. Fun fact: Bilden visar baksidan på LPns originalomslag. Några år senare, när bandet hade gått in för en stramare image med skjortor, slipsar och kortklippt hår, gavs skivan ut på nytt skägg och långt hår. (pd)
Gavin Bryars och okänd uteliggare: Jesus Blood Never Failed Me Yet (25:55)
Liknar inget du har hört förr. Verket kom till när den brittiske kompositören Gavin Bryars hörde en gammal man sjunga om Jesu blod på ett kasserat ljudspår till en dokumentär om hemlösa i London. Bryars berättar enligt Wikipedia: ”Jag fick en idé till ett orkesterackompanjemang och började kopiera en loop med tretton takter av sången till ett band. Medan det rullade på gick jag för att hämta kaffe, och lämnade dörren till studion öppen. När jag kom tillbaka var folket i lokalen tysta och dämpade, och några grät. De hade blivit så gripna av sången.”
Tom Waits kommer in på slutet och brummar med den okände mannen. Den ende som kunde göra utan att förstöra magin. (ss)
Bubblare/långkok: Queen: Bohemian Rhapsody (självskriven, 5:48), Sugarhill Gang: Rapper’s Delight (14:35), Bruce Springsteen: Rosalita (7:00), Guns ’N Roses: November Rain (8:50), Barbra Streisand och Donna Summer: No More Tears (8:20), Susanne Sundfør: Alyosha (5:26), Father John Misty: Mahashmashana (lyxig, kryptisk, 9:13).
