Aktuella föreställningar på Dramaten och Stadsteatern har denna gång inspirerat Nyans medarbetare Alice Sundman till hennes kulturkrönika från Stockholm. (På bilden Jennie Silfverhjelm och Sofia Pekkari i ”Kasimir och Karoline” på Dramaten.)

Paret bredvid mig kommenterar föreställningen högt och störande. Efter femton minuter reser de sig och går. Vi andra sitter kvar och får del av en provocerande men också oerhört fascinerande pjäs.

Vissa saker är svåra att stå ut med. Som när nio gestalter en lång stund står på rad och bara tittar, alldeles tysta. En hänger 60-talsaktigt på ena höften, en annan sänder signaler av ängslighet i sina ansiktsrörelser och en tredje börjar så småningom att fundersamt peta sig i näsan.
Nej, Ödön von Horváths pjäs ”Kasimir och Karoline”, som spelas på Dramatens stora scen, är ingen enkel, underhållande feel good-pjäs. I stället kräver den en hel del av sin publik – framför allt en psykisk förmåga att stå ut med inte bara tystnader och skruvade situationer, utan också matrester som strittar ur munnen på kvinnoföraktande män.
I ”Kasimir och Karoline” blandas tragik och komik på ett på en och samma gång njutbart och obehagligt sätt. De naket stiliserade situationerna gör pjäsen absurd samtidigt som den är både psykologiskt och politiskt angelägen.

I centrum står Kasimir, skickligt spelad av Magnus Roosmann, och den flickaktiga men beräknande Karoline (Rebecka Hemse). Kasimir har blivit arbetslös och Karoline börjar genast se sig om efter andra möjliga kavaljerer. Den arbetslöse – och sympatiske – chauffören hamnar längst ned i hierarkin. Tillskäraren Schurzinger (Johan Holmberg) lockar betydligt mer, men när kommerserådet Rauch (Carl-Magnus Dellow) dyker upp har ingen annan en chans – trots att Rauch hör till det mest osympatiska jag sett. Sin fina titel till trots kan han snarast beskrivas som svinaktig. Han trycker i sig korv, bälgar i sig öl och rapar högt och ljudligt. Korven strittar ur munnen medan han vräker ur sig sitt kvinnoförakt.
Pjäsen utspelar sig i mellankrigstidens Tyskland, på Oktoberfesten i München. Ölet flödar och glädjelös festyra vilar över platsen. Här möts alla, från den utslagne alkoholisten Franz Merkl (Erik Ehn) och hans flickvän, den misshandlade och skygga Erna (Nadja Weiss) till kommerserådet och hans domarkompis Speer (Jonas Bergström).
Regissören Michael Thalheimer har skapat en spännande helhet och skådespelarna gör fantastiska insatser, allt från Roosmanns hygglige chaufför som kämpar mot driften att ramla ner i alkoholist- och misshandelsträsket, till Dellows obehaglige Rauch.
Erik Ehns sugande rörelser och stundom djuriska grymtanden gör Merkl både komisk och tragisk på en och samma gång, och Nadja Weiss skapar med små rörelser och skicklig mimik en obehagligt trovärdig bild av en kvinna van att bli misshandlad.
Det är välspelat, välgjort, komiskt och tragiskt, absurt och angeläget – och absolut värt risken att bli provocerad.

Mindre provokativ är, trots sina udda gestalter, ”Allt om min mamma”, skriven av Samuel Adamson efter Pedro Almodóvars film. Med en så känd och hyllad film som förlaga kan pjäsen knappast bli ett fiasko publikt sett – de flesta som sett filmen torde rusa till Stockholms stadsteater. Risken är däremot att besvikelsen blir stor – just för att filmen var så oerhört stark.
Jag blev inte besviken, annat än i några få detaljer. Regissören Philip Zandén har skapat starka scener och skådespelarnas tolkningar lämnar inte mycket övrigt att önska.
Gestalterna, allt från Marie Richardsons Manuela till den gravida nunnan Rosa (Maria Salomaa) och transan Agrado (Jonas Hellman-Driessen) gestaltas med värme och humor. Personligen skulle jag inte vilja missa någon av dessa gestalter – vare sig i filmen eller på scenen.