Karlssons svit passar Åland
I lördags firade Ålands självstyrelse 85 år med konsert på Självstyrelseplatsen i Mariehamn. Traditionell körmusik och ett uruppförande av Lars Karlssons ”Svit i folkton” var på repertoaren.
En dylik festkonsert görs naturligtvis fullständig med åländska sångers standardkoncept, och konserten interfolierades av pris- och stipendieutdelningar. Uruppförandet av Lars Karlssons ”Svit i folkton” måste sägas vara lördagens huvudnummer. Ett strålande väder och en utomhuskonsert stämd i självstyrelsens dräkt betyder en inte ringa publik.
Det musikaliska innehållet under firandet kan alltså sägas stämt i folktraditionens tonarter. Jubileumsfesten inleddes med Mariehamns ungdomsorkester och den snart sagt obligatoriska Sommarpsalmen, här bearbetad av Krister Norrgrann som också ledde orkestern. Den milda blåsarklangen hos ungdomsorkestern passar förstås alltid bra för dylikt, passar för typen av tillställning.
Viktigt, kan det synas, är att det musikaliska innehållet för ett 85-årsjubileum får rätt valörer. Hur kan annars den åländska identiteten ges en färg som frambär självstyrelsens politiska och folkliga funktion?
Konsertens musikaliska huvudpunkt ”Svit i folkton” framfördes av Wegelius kammarstråkar, och är en beställning av Ålands sång- och musikförbund, finansierad med medel för självstyrelsens 85-årsjubileum. Närmare bestämt dirigerad av Anna-Maria Helsing.
Melodiöst och lekfullt
Lars Karlssons svit är inte omfångsrik, men väl präglad i ett klangrum som kan sägas vara karlssonskt. Indelad i fem delar, Uvertyr på åländska, Midsommardans, Midsommarnatt, Skärgårdspolska och Sandskär, drar sviten fram i en anda där dansanta, melodiösa som lekfulla inslag är kärnan. Också naturlyriska infall träder i förgrunden med variationer på åländska teman.
Sviten syns sydd med tanke på att bära fram det genuint åländska. Därav blir det naturlyriska finstämt såväl som klart, med enkelt utmejslade melodier. De naturlyriska och folkliga elementen klingar ofta fram över rytmiska figurer som ger en dynamik och energi till musiken. Ett lyckat tillskott till det material som tonsättaren tidigare skrivit.
Efter Lars Karlssons nyskrivna verk, och nämnda utdelning av priser och stipendier, uppfördes Jack Mattssons ”Åländsk svit”, ett verk för kör och orkester, komponerad mellan 1991 och 1992 till självstyrelsens 70-årsjubileum.
Mattssons svit behöver knappast någon närmare presentation i det här sammanhanget, men ger på ett lika självklart sätt den åländska självbilden en musikalisk kontur. Här dirigerad av tonsättaren själv och framförd av Ålands sång- och musikförbunds körer tillsammans med Wegelius kammarstråkar.
Även om utomhusakustiken ofta bjuder en del att önska, är firandet ur dessa aspekter lovvärt. De ger en folkloristisk undertext till prisutdelningar och tal i den åländska självkänslans tecken, och ger den politiska undertexten en kulturell anknytning. Våra tonsättare är väl värda att lyfta fram i notabiliteters sällskap, och sviterna frambär den typen av stoff som skiftar i många lämpliga kulturella dagrar.
