DELA

Janne Holmén om historiens konjunkturkänslighet

Den åländska historieskrivningen är ytterst känslig för de politiska konjunkturerna. Den bilden stiger fram ur Janne Holméns uppsats i den nyutkomna boken ”Tankar om ursprung”.
Landskapsstyrelsen (landskapsregeringen) har enligt Holmén arbetat mycket målmedvetet för att få till stånd en egen åländsk historieskrivning.
Janne Holmén, filosofie doktor och historieforskare, bosatt i Uppsala och knuten till Södertörns högskola, har ägnat mycket av sin forskning åt hur politiken avspeglar sig i läroböckerna i historia. Han doktorsavhandling från 2006 med titeln ”Den politiska läroboken” handlade om hur utrikespolitiken i Finland, Sverige och Norge påverkat skolornas läroböcker.
– Läroboken förändras alltid när det sker politiska förändringar, sade Holmén i en intervju i Nyan inför den den föreläsning han höll i Ålands kulturstiftelse samma år.
För den finlandssvenska tankesmedjan Magma har Holmén också undersökt hur den svenska tiden framställs i finska, finlandssvenska och rikssvenska läroböcker.


Drag av liten stat
I uppsatsen ”Vikingatid och medeltid i åländsk historieskrivning” som han medverkar med i den nu aktuella boken menar Holmén att den åländska historieskrivningen i vissa avseenden är nationell eftersom Åland har flera drag av en liten stat.
Holmén inleder visserligen med Karl August Bomanssons ”Skildring af folkrörelsen på Åland 1808”, som utkom 1852, men ägnar störrre delen av sin uppsats åt historieskrivningen kring vikingatid och medeltid under självstyrelsen.


Ryktbar Dreijer
Han konstaterar att den historiker vars teorier nått störst ryktbarhet är Matts Dreijer som länge intog en dominerande ställning.
Han påminner om att det var lantrådet Carl Björkman som låg bakom inrättandet av Dreijers tjänst som landskapsarkeolog 1933. Björkman ansåg att det var viktigt att ålänningar själva utforskade sin historia och att identitetskänslan är viktig för att kunna hävda självstyrelsen.
Intressant är hur Holmén sedan påvisar hur den dreijerska forskningen följer de politiska konjunkturerna. Hur Dreijer, när tanken på en återförening med Sverige ännu levde stark, hävdade att Åland ”redan under heden tid var en del av det gamla Sveariket” men hur han, sedan ålänningarna misslyckats med att vinna gehör i Stockholm och börjat befästa självstyrelsen, gjorde en fullständig omvädering och ”började kapa det forntida Ålands band till Sveariket”.


”Ett särskilt folk”
Holmén noterar att Dreijer själv var involverad i arbetet på den nya självstyrelselagen som trädde i kraft 1952 och menar att de samtida politiska skeendena ”beredde marken för Dreijers nya syn på Ålands forntid”. Han citerar också Dreijer som i sin självbiografi skriver att syftet med utgivningen av serien ”Det åländska folkets historia” var att ”hos det unga Åland befästa den gamla känslan för att vara ett särskilt folk, som på grund av sin historia, sina frihetssträvanden och sin självstyrelse hade rätt till denna särbeteckning, trots sin svenska nationalitet”.
Huvudlinjen i Dreijers nationsbygge var, enligt Holmén, att Åland kristnades före Svealand och att Finlands kristnande skedde genom en serie åländsk-danska korståg under landskapets storhetstid på 1100-talet.


Nedtonad vikingatid
En konsekvens av detta blev att vikingarnas historiska betydelse reducerades. Dreijer trodde till exempel inte alls på vikingafärder till Grönland och Amerika.
Holmén noterar dock att Dreijer ändå höll fast vid en av sina gamla uppfattningar, nämligen den att det gick en skarp gräns mellan Åland och Finland. Som en kommentar till detta skriver Holmén att en forskare med ett motsatt syfte i stället kunde välja en annan period, till exempel den kamkeramiska, för att visa på gamla kontakter österut.
Valdemar Nyman följer, enligt Holmén, också i Dreijers fotspår när han skriver om den åländska kyrkokonsten och dess ”tidiga och självständiga orientering söderut och västerut, (utan) rum för någon som helst utstrålning österifrån”.


Sundblomsk syn
På åttiotalet började Dreijers teorier småningom ifrågasättas, bland annat av Kurt Lindh i läroboken ”Det åländska samhället” och år 2001 kom Benita Mattsson-Eklunds ”Alla tiders Åland – från istid till EU-inträde”, en bok (skriven på uppdrag av landskapsstyrelsen) som enligt Holmén ger en bild av Ålands vikingatid och medeltid som skiljer sig väsentligt från Dreijers teorier.
Mattsson-Eklund daterar Kastelholm betydligt senare än Dreijer och menar att borgen inte utgjorde något skydd för ålänningarna utan tvärt om drog till sig krig och sjörövare. Här gör Holmén ett intressant konstaterande: ”Att befästningar drar till sig krig är en vanlig uppfattning inom åländsk politik och historieskrivning. Den härstammar från Julius Sundblom.”
Senare skrifter som ”Vikingatid på Åland” (Jan-Erik Tomtlund), ”Kastelholms slott” (Piotr Palamarz) och läroboken ”Tidernas Åland – från stenåldern till svenska tidens slut” befattar sig nästan inte alls med Dreijers teorier.
Den åländska historieskrivningens version av den egna forntiden avviker inte i dag från den syn som forskare på annat håll har av ögruppens historia, slår Holmén fast.


Medvetna satsningar
Författarens genomgång av historieskrivningen och dess politiska konjunkturkänslighet är intressant, liksom hans konstaterande att landskapsstyrelsen (landskapregeringen) mycket medvetet arbetat för att få till stånd en åländsk historieskrivning. Genom att ta initiativ till och finansiera skrifter har man befäst uppfattningen att ålänningarna är ett folk med en egen historia.
Måhända underlättas detta av att det trots allt handlar om en regions historieskrivning och inte om en nations. Samuel Edquist, som i boken skriver om Gotland, menar att ”det är enklare att tradera vidare på 1800-talets och tidiga 1900-talets ursprungsmyter när det handlar om ett landskap, medan samma retorik kopplad till nationen lätt förknippas med allt ont som nationalismen fört med sig.”

JAN KRONHOLM

jan.kronholm@nyan.ax


Fotnot. Janne Holméns uppsats ingår i verket ”Tankar om ursprung – forntiden och medeltiden i nordisk historieanvändning” med Samuel Edqvist, Lars Hermanson och Stefan Johanson som redaktörer. Boken är utgiven i Historiska museets skriftserie med stöd av Nordiska kulturfonden.