I José Saramagos landskap
– För Elina Mustonen är ingenting omöjligt och inte för mig heller!
Det sade – eller nästan utropade – regissören Lisbeth Landefort när hon i går medverkade i ett seminarium i Mariehamn och livfullt berättade om hur ”Det är på sången man känner fågeln” kom till. (På bilden Landefort i sällskap med koreografen Aku Ahjolinna, till vänster, och kulturjournalisten och författaren Gustaf Widén.)
Som Nyan tidigare berättat är ”Det är på sången man känner fågeln” ett kammarmusikspel där den portugisiske nobelpristagaren José Saramago och kompositören Domenico Scarlatti förenas. Ordspråket är hämtat ur Saramagos roman ”Baltasar och Blimunda” där Scarlatti spelar en viktig roll i handlingen.
Inför den föreställning som ges i Alandica i kväll hade stadens kulturbyrå och Nordens institut i går arrangerat ett öppet seminarium i Åland lyceum med regissören Lisbeth Landefort och författaren, kulturjournalisten och Saramagokännaren Gustaf Widén som föreläsare.
Engagerad
Lisbeth Landefort, som moderatorn Katarina Gäddnäs talande beskrev som ”radioteaterns grand old lady”, berättade fritt och utan mikrofon, men mycket engagerat om föreställningens tillkomst. Om hur hon fick ett samtal från cembalisten Elina Mustonen just när hon själv läste Saramago och om hur det ur det sammanträffandet växte fram en tanke om att göra en teaterföreställning.
Mustonen höll på med en skiva med Scarlattis musik och kunde nu använda det som Saramago skriver om kompositören i skivhäftet. Saramago fick skivan och blev förtjust i den.
– Ja, han skrev att han tyckte att den var underbar! Elina höll brevet tryckt mot sitt bröst, men jag fick en kopia, berättar Lisbeth Landefort.
”Är du galen!”
Förtjust blev Saramago i det kammarmusikspel som småningom kom till, först i en svensk version och senare på finska.
När Lisbeth Landefort sade att ingenting är omöjligt för Elina Mustonen och henne själv syftade hon också på att de vågade bjuda in nobelpristagaren till den finska föreställningen i Helsingfors.
– Är du galen, utropade mina vänner och jag svarade: ja kanske.
Men Saramgo kom och det blev många kramar berättar Lisbeth Landefort och slår ut med armarna.
– Vi var vänner!
– Och hans underbara fru Pilar del Rio sade genast att vi måste komma till Madrid och Lissabon med föreställningen.
Så blev det, efter bara några veckor kom inbjudan till hela ensemblen.
Ett verkligt teamwork
Lisbeth Landefort är noga med att poängtera att ”Det är på sången man känner fågeln” inte är bara hennes föreställning, att det är ett verkligt teamwork där Elina Mustonen och – inte minst – koreografen Aku Ahjolinna ingått.
– Jag gör ingenting ensam längre, men i allt jag gör finns det dans med och i allt samarbetar jag med Aku, säger hon glatt och kallar upp honom.
Saramagos landskap
Innan Lisbeth Landefort intog scenen hade Gustaf Widén berättat om José Saramago och hans litterära produktion och Landefort var glad över att Widén uppehållit sig vid Saramagos litterära landskap.
– Jag behöver bara blunda så ser jag hans landskap, säger hon.
Gustaf Widén som inte bara är en stor Saramgo-vän utan också fattat tycke för Portugal och alldeles särskilt Lissabon inledde seminariet med att berätta om nobelpristagaren som – ganska obekvämt i ett katolskt land – beskrivit sig som ateist, kommunist och pessimist, författaren vars egentliga karriär tog fart först i en ålder när andra börjar tänka på att pensionera sig.
”Poetisk svindel”
Widén berättar om hur Saramago i sitt författarskap öppnar dörrar till Portugals historia, till landets koloniala förflutna, till åren av diktatur.
– I Saramagos värld är det lätt att drabbas av ett slags poetisk svindel, säger Widén som dock menar att han inte är så svårtillgänglig när man vant sig vid hans speciella sätt att skriva.
– Det blir som en vagga att vila i på gränsen mellan dikt och verklighet.
”Det är på sången man känner fågeln” ges i kväll, torsdag, kl 19 i Alandicas auditorium. Biljetter kan köpas från Nordens institut och i Alandica en timme före föreställningen.
