Huldén vandrar i verklighet och saga
Fakta och fiktion, verklighet och saga, vävs in i varandra i Lars Huldéns bok ”Känt och okänt folk och fä” som kommit på Schildts förlag. Huldén skriver också om Bellman och Åland i ett avsnitt.
Flitig är han, bondpojken och professorn Lars Huldén från Nörråkers i Monå by i Munsala. Och en god berättare. För det mesta bjuder han på angenäm läsning, nya upplevelser. Så också i ”Känt och okänt folk och fä” som kom i höstas.
Lars Huldén har en dragning till skrönan och sagan och man får en stark känsla av att han inte tycker att det är så viktigt att hålla någon klar rågång mellan fakta och fiktion, verklighet och saga. På omslaget till ”Känt och okänt folk och fä” finns ett citat som säger en hel del om hans inställning: ”Om mina berättelser inte alltid är direkt sanna, så innehåller de kanske en högre sanning”.
Ibland bär det av
Som en god berättare tar Lars Huldén ofta det självupplevda som utgångspunkt och en bra bit av vägen känner man att han har fast mark under fötterna. Men någonstans bär det av och småningom inser man att här läser man något som kanske ändå inte riktigt kan stämma. Men ändå något som kanske kunde ha inträffat.
Utan jämförelse i övrigt kan man komma att tänka på Arto Paasilinnas sätt att låta fantasin och berättelsen få lösa tyglar.
”Känt och okänt folk och fä” sönderfaller i två olika delar, ”Hemma” och ”Ute”, och åtminstone för mig är det ”Hemma” där utgångspunkten är barndomens Nörråkers med barnets upplevelser av människor, platser och händelser som väcker mest intresse. För mig kunde ”Hemma” gärna ha fått fortsätta boken ut med minnesbilder som tenderar att övergå i skrönor, till läsarens förnöjelse och – ibland – förundran.
I avdelningen ”Ute” möter essäer kring Södergran, Runeberg och Bellman. Här finns också ett längre avsnitt som handlar om författarens teaterengagemang. Också på det området har Huldén ju hunnit med åtskilligt och kapitlet känns emellanåt mest som en uppräkning.
En åländsk läsare kan dock här notera de positiva orden om samarbete med kompositörerna Jack Mattsson och Lars Karlsson, i det förra faller bland annat kring sångspelet ”Katrina”, i det senare kring operan ”Rödhamn”.
Bellman och Åland
Åland finns också med i det som Huldén skriver om Bellman. Han berättar bland annat om prästdottern Ernestina Svebilia från Föglö som Bellman diktat om, men vederlägger påståendet att Bellman själv skulle ha inspirerats till detta på Åland: ”Åland besökte han aldrig.
Men på villan Fållan vid Magelungen utanför Stockholm hade han och flickorna Wilhelmina och Ernestina sensommaren 1773 en lycklig tid”. Efter konfirmationen 1770 vistades Ernestina nämligen under en följd av år i Stockholm.
En bok som fladdrar lite hit och dit, men som man ändå läser med nöje kan man kanske sammanfatta ”Känt och okänt folk och fä”.
