Hon kom, såg och spelade
Från Åland till Stockholm, Allers, Rix FM:s Morronzoo och SVT:s Rekordbyrå.
Den vägen har sågspelaren Sanna Kroneld, 45, gått.
Sanna sätter en skiva i cd-spelaren och trycker sig fram till en instrumentalversion av Unchained Melody. När en panflöjt tar den första tonen i melodin låter hon fiolstråken glida över sågbladet som hon har i ett stadigt grepp.
Ur sågen kommer en ödslig, vinande och hög ton som Sanna höjer och sänker genom att pressa bladets spets med sin vänstra hand. Ljudet fyller vardagsrummet. Det låter som en hawaiigitarr på halvfart eller en primitiv analog synth. Och det är både vackert och spöklikt.
– Det här är det enda jag är säker på att jag kan. Jag har utvecklat min egen stil, säger Sanna.
Sanna är född i Pargas och har bott 20 år i Stockholm, men hon räknar Mariehamn som sin hemort. Hon var tre år när familjen flyttade från Pargas till Åland.
– Jag gick en vända på folkhögskolan, men man kan nog säga att jag började jobba så fort jag gått ut grundskolan. Först på ÅCAs packning och sedan på tvätteri.
Sedan flyttade hon västerut.
– Jag ville pröva något nytt. Först var jag undersköterska, sedan blev det tolv år inom äldrevården innan jag ville sadla om. Då gjorde jag tvärtom – i stället för att vårda sjuka och gamla ville jag värna om de friska, så jag gick en friskvårdskurs. Det höll jag på med litet smått tills jag halkade in på landstingets färdtjänsten för sex år sedan. Det är ett fritt jobb, och det trivs jag med.
Pappa lärde
Sågspelandet lärde hon sig av pappan Bror Lindström, som var vaktmästare på Ålands lyceum. Han hade lärt sig spela såg av en äldre arbetskamrat på ett bygge i Nyland, och tog sitt instrument – en Sandviken Stradivarius – med sig till Åland. Här uppträdde han ibland på lyceets fester och Sanna växte upp med det litet spöklika, vinande ljudet hemma.
– Pappa var med i pingstvännerna som ung och hade en repertoar med andliga sånger som passade bra för sågar.
När han märkte att Sanna var intresserad lovade han att hon skulle får sin egen Sandviken Stradivarius om hon först lärde sig skalan på en vanlig byggsåg. Det gjorde hon, och sedan spelade de ofta tillsammans tills han avled 1995. Sedan dess har Sanna bara spelat solo – och för det mesta hemma i lägenheten.
– Mitt första riktigt uppträdande inför publik var på Mariehamns pensionärsförenings 30-årsjubileum, där var det kanske 200 personer i publiken. Det var stort. När jag gick på friskvårdslinjen i Hagabergs folkhögskola hade vi en kyrka på skolområdet och där skulle varje elev göra något. Jag spelade såg till en Jan Lindblad-låt på cd.
Vad krävs för att bli en bra sågspelare?
– Man skall förstås vara mycket musikintresserad. Pappa spelade dragspel också. Jag fick ett mindre dragspel och lärde mig så mycket att jag kunde spela någon gammelsnoa. Sedan tog jag pianolektioner för flera lärarinnor, bland andra Helen Hammarberg. Henne hade jag en väldig respekt för. Jag lärde mig spela efter noter och kom ganska långt. Men jag har ganska bra gehör, det räcker med att sätta på en platta så kan jag spela med. I högstadiet hade jag musik som tillval, då tog jag gitarrkurser också. Det var väldigt mycket musik på den tiden. Jag lyssnade på samma plattor som alla andra, ABBA, Björn Skifs och Boney M. Och via min bror Håkan hörde jag Sweet och andra rockband.
Fanns eller finns det några internationellt kända sågare?
– Nej, jag skall bli den första (skratt). Jag har letat mycket på nätet och det tycks inte finnas många i Sverige som tar det på allvar. Jag hittade en sajt där någon hade lagt upp litet musik. Men de gjorde det typiska felet att spela för snabba låtar, så att tonerna bröts av. Då låter det inte bra. Allvarligt talat, sågen är ett vackert instrument och den låter jättebra med till exempel panflöjter. Det vore synd om den här traditionen bara dog ut. Jag såg en sågspelare i en melodifestival, men han fuskade med en ställning som fick sågen att vibrera.
Sanna sitter när hon spelar och håller såghandtaget mellan sina knän. Hon pressar bladet med vänster hand så att det blir bågformat. Tonerna får hon fram genom långsamma drag med stråken över sågbladets kant.
Långsamt är bäst
Det är viktigt att sågtaggarna inte har kontakt med klädesplagg som kan döda klangen. Och framför allt måste en sågspelare vara tålmodig. Man kan inte spela snabba solon eller melodislingor. Sågen passar för psalmer, långsamma visor och ballader.
– Jag var upp till Sätra kyrka och frågade om det fanns något intresse av att jag skulle spela såg där. Då sade kantorn att hon ville lära sig spela såg först. Så jag lånade ut min såg en månad, men det gick ju inte. Hur kan man ställa sådana krav på sig själv? Och när vi spelade ihop satt kantorn vid pianot och väntade på mig. ”Du skall inte bry dig om vad jag gör, du skall sköta kompet”, sade jag.
Det är ingen överraskning att sågen inte låter som andra instrument.
– Man kan spela nästan all musik, men det blir knepigt med låtar som byter tonlägen ofta. Då måste man kapa tonen, och då är det bättre att hitta något annat att spela med.
Sanna visar vad hon kan till förinspelat komp. Sågen skär lätt genom Unchained Melody och Elvis Presley-balladen Love Me Tender. Det låter bra, och 12-åriga sonen Jimmy som annars mest gillar Justin Timberlake har inga invändningar. Men klagar grannarna någonsin?
– Nej, inte alls. Jag har bott här sedan 1993.
Mediakändis
Veckotidningen Allers fick ett tips om Sanna och gjorde ett hemma hos-reportage. Någon på radiokanalen Rix FM läste tidningen, och så hamnade Sanna i direktsändning med Gert Fylking i Morronzoo där hon spelade till Jan Lindblads version av ”I en klosterträdgård”.
– Det var litet knepigt eftersom jag hörde den musiken i hörlurarna, men jag hörde väldigt litet av sågen. Det störde mitt gehör men det lät ändå bra.
I november var Sanna med i SVTs Rekordbyrån, och nu funderar hon på att spela in låtar till en cd.
– Det här är det enda jag är säker på att jag kan. Jag har utvecklat min egen stil. Och jag är proffs jämfört med de andra sågspelarna jag hört. Jag har kollat med en studio i Sundsvall som gör en demo för 3.000 kronor. Jag vet att det finns studios där producenter skräddarsyr allt i datorn, men det skall låta bra också. Bäst vore det om jag hade tillgång till fem musiker som kunde köra Elvislåtar och andra kända bitar på riktigt. Ett problem är att folk inte tar sågen på allvar. Man måste se och höra den på riktigt för att förstå grejen.
