Grieg med två pianister
Konsert
Michael Rydholm och Anders Gabriel Sundström, piano. På programmet: pianomusik för fyra händer och solostycken av Grieg. Ålands musikinstitut, söndagen den 14 oktober.
Helgens konsert i musikinstitutet gick i det norska tonmåleriets tecken, närmare bestämt låg en norsk ådra över dessa Grieg-kompositioner för fyra händer, när Michael Rydholm och Anders Gabriel Sundström visade sitt pianistiska kunnande.
I dessa stycken, några också för solopiano, fanns många pärlor och en hel del virtuositet.
Hos Grieg är känslan av det naturmystiska ofta nära, och kanske än mer över Peer Gyntsviten som inledde programmet. Det var ett rakt spel, men inte för rakt, som förde publiken en god bit in i stämningsläget, kanske inte förmådde göra bergtagen, men ändå med rimliga klanger. Det finns en mäktighet i det här, en sorts stolthet, som till exempel kommer fram bra i ”Bergakungens sal”, sist i sviten.
De kommande numren, inte mindre griegska, var några sånger transkriberade för solopiano, präglade av fantasi stundtals, frisk livsglädje stundtals, och genomdränkta av mera måleriska klangfärger. Här spelar Anders Gabriel Sundström, och ger dem en ganska storvulen ton. Innerligheten kommer fram ur kärlekslyriken, men kanske hade, i mitt tycke, en något försiktigare ansats höjt temperaturen ytterligare.
Virtuositet
Solopianoinsatserna gnistrade också i den ståtliga e-mollsonaten. Michael Rydholm, pianoprofessor vid musikakademin i Wien, kan sin Grieg bra, och denna pianosonat – en mörk juvel – spelades med tillbörlig virtuositet.
Det ungdomligt vitala fick rätt intensitet, formligen gnistrade emellan de drömska tonfallen i de lugnare passagerna. Kanske förlorar pregnansen något på grund av en lite tungspelad flygel, jag vet inte, men Rydholm spelar på ett mycket tilltalande vis.
Mycket energi
Också det andra sjoket för fyra händer, efter paus, hade, som alltid hos Grieg inslag av det norskt folkmusikaliska, och det var allt underhållande, om än kanske det lyriska elementet i tolkningen var underordnat det pianistiska. De fyrhändiga kompositionerna har mycket energi och når ibland höga höjder, i synnerhet i de mest furiösa avdelningarna. Här fanns en nypa humor, och en nypa folkton, men man måste ändå säga att solonumren är mer inarbetade.
Programmet hade mycket struktur, två fyrhändiga avdelningar och två soloavdelningar alltså. Jag tycker att det blir ganska välgjort sammantaget. Det är dessutom mycket angenämt att lyssna till sådant kompetent pianospel från en pianoprofessor från Wien, också hans egna arrangemang som fick avsluta konserten.
