Gott få skratta åt det otäcka
”Kom igen, Charlie!” med Teater Kuling i Badhuspaviljongen. Premiär 26 juni. Regi: Pekka Sonck. (På bilden Marc Svahnström och Sara Turpin.)
”Kom igen, Charlie” är en komedi där man också kan finna en underton av allvar. Larry Shue (1946-1985) blottlägger i sin komedi den främlingsfientlighet som uttalad och outtalad finns också i dagens värld och som det behövs förvånansvärt lite för att locka upp till ytan. När Charlie Baker (Matts Stenlund) kommer till ett förfallet pensionat i den amerikanska södern för att få vara i fred låtsas han vara en exentrisk utlänning som saknar kunskaper i engelska. I själva verket kommer han från England.
Hans goda vän Froggy (Pekka Sonck) som är utlånad militärrådgivare i sprängteknik har tagit honom med eftersom han tycker att Charlie behöver vila upp sig. Charlie är deprimerad. Kanske inte så mycket för att hans fru ligger på sjukhus som för att hon är otrogen och tycker att Charlie är tråkig. Vilket han själv också anser sig vara.
Väcker känslor
Snart väcker han misstänksamhet bland de typer kring pensionatet som bär på främlingsfientlighet och utlänningsskräck, men nog också en del sympati hos människor som tycker lite synd om honom och gärna vill lära honom att bemästra det engelska språket.
Det gäller alldels särskilt den välvillige, men till synes något enkle, Ellard Simms (Richard Turpin). Till de snälla hör också pensionatsinnehavaren Betty Meeks (Soffi Sonck) och Ellards syster Catherine (Sara Turpin). En ful och fisk – eller kanske hal ål – visar sig däremot pastor David Marshall Lee (Marc Svahnström) som sällskapar med Catherine vara.
Pastorn är mera slipad och farligare än den naivt bullrige men innerst ganska ynklige Owen Musser (Göran Forsmark). David vill åt både pensionatet och ett arv som väntar Catherine och Ellard och både han om Owen visar sig vara med i den vita kristna klanen. Javisst, Ku Klux Klan.
Larry Sue insåg vikten av att få skratta åt både egna och andras fördomar, att de värsta hemskheter kan desarmeras – eller åtminstone bli lättare att utstå – med humorns hjälp.
Premiären inför fullsatt salong lockade också både till skratt och varma applåder.
Teater Kuling gör nu sin åttonde säsong i Badhusparken och har genom åren haft stor framgång med pjäser som ”Pippi Långstrump”, ”Karlsson på taket” och ”Emil i Lönneberga”. Det är naturligtvis ett litet vågspel att bryta med den repertoaren och spela en vuxenpjäs, men man kan bara konstatera att det går vägen med ”Kom igen, Charlie!”
Fina prestationer
Över lag lyckas den i år helprofessionella ensemblem mycket bra, rollprestationerna känns helgjutna även om det finns något avsnitt som kanske kunde komprimeras ytterligare för att öka tempot. I titelrollen som Charlie gör Matts Stenlund ännu ett stort – eller med pjäsens ord remarkabelt – framträdande.
Det han inte kan uttrycka i ord kommunicerar han drivet med sin mimik. Samspelet och samförståndet mellan honom och Richard Turpin i rollerna som de lite galna och förbisedda fungerar också utmärkt. Samtidigt är pjäsen skriven så att man kan betrakta alla roller som viktiga. Ingen i ensemblen behöver känna sig som birollsinnehavare.
Att Larry Shues ”Kom igen Charlie” (”The Foreigner” ) spelats och spelas med framgång på så många teatrar både i USA och Europa – över tjugo år efter författarens för tidiga död i en flygolycka – är inget att förvånas över. Den håller måttet och det gör också Teater Kulings uppsättning i Pekka Soncks regi.
