Gediget hantverk i åländsk historia
Christer Kuvaja, Martin Hårdstedt och Pertti Hakala är författare till ”Det åländska folkets historia IV: Från finska kriget till Ålandsrörelsen 1808-1820”. som Ålands kulturstiftelse nyligen gett ut. Filosofie doktor Janne Holmén, som recenserar boken för Nyan, finner ett gediget vetenskapligt hantverk.
Det fjärde bandet i serien Det åländska folkets historia har författats av historikerna Christer Kuvaja, Martin Hårdstedt och Pertti Hakala. I ett översiktsverk av den dimensionen lutar sig naturligtvis författarna mycket mot tidigare forskning, men samtliga tre har även gjort direkta källstudier.
Hakala skriver det första kapitlet om åren 1808-1809. På Åland har många gärna velat framställa det som att den åländska allmogen kämpade tappert för kung och (svenskt) fosterland. Folkresningen mot de ryska trupperna 1808 överensstämmer ju med den bilden, men att de åländska landstormssoldaterna 1809 gjorde myteri redan innan fienden siktats låter sig mer svårligen förlikas med bilden. Intrycket man får av Hakalas skildring är snarast att det alltid uppstod friktioner mellan ålänningarna och de trupper som fanns på ön, oberoende av om dessa för tillfället var ryssar eller svenskar.
Inkvarteringar
Martin Hårdstedts viktigaste nya bidrag till Ålands historia är undersökningen av de ryska inkvarteringarna bland den åländska allmogen från och med 1809 till dess att soldaterna kunde flytta till Bomarsunds fästning. Hans slutsats blir att inkvarteringarna förmodligen påverkade ålänningarna i långt större utsträckning än bygget i Bomarsund. Fästningsbygget skedde främst med arbetskraft och resurser utifrån, medan de ryska soldaterna som mest var förlagda i runt 60 procent av de åländska hushållen.
Christer Kuvaja berör i flera av de avsnitt han skrivit frågor om den åländska identiteten. Han skriver att Åland aldrig stod närmare Finland än i början av 1900-talet, men konstaterar att fosterländskheten främst berörde en liten elit.
Han menar ändå att ålänningarna framför allt räknade sig som ålänningar, och stöder sig i det fallet på ett flertal källor. Ingen av dem är emellertid äldre än från 1870-talet, så hur förhållandena såg ut innan dess kan man inte säga så mycket om.
”Mitt i prick”
Kuvajas konstaterande att det inte finns något ”åländskt folk” eftersom det hela tiden inflyttat finnar och svenskar till öarna är utan tvekan mitt i prick – men aningen ironiskt är det ju ändå att få läsa det i ett verk med titeln ”Det åländska folkets historia”. Titeln hade emellertid fastlagits redan innan det första bandet i serien kom ut i slutet av 1970-talet, och författarna av det här bandet har en helt annan bakgrund och historiesyn.
Boken är ett gediget vetenskapligt hantverk, vilket lovar gott inför de två kommande banden i serien. Ett av dem skall beröra Ålandsrörelsen, men Christer Kuvaja nämner redan i detta band vad han tror låg bakom den 1917 plötsliga uppflammande åländska viljan att ansluta sig till Sverige: rädslan för ett finskspråkigt socialistiskt Finland.
Det framkommer ingenting i boken som ger stöd åt teorin att ålänningarna ända sedan 1809 gått och längtat efter ett återförenande med moder Svea. Snarast verkar ålänningarna ha haft ett rätt avslappnat eller rentav opportunistiskt förhållande till nationalitet, som när man under Krimkriget seglade till Stockholm under fransk flagg för att kringgå blockaden av fartyg från det ryska väldet.
