Fullsatt för intim Jack-konsert
Konsertserien Katrina. Den 9 augusti i St Görnas kyrka i Mariehamn. . Avslutningskonsert Jack Mattsson in memoriam. Temperakvartetten under ledning av Tiila Kangas, Annika Palm- Doumenge piano, Anni Haapaniemi oboe, Mikael Fagerholm tenor, vokalensemblen Flera Röster, Markus Malmgren orgel. (På bilden tonsättaren Jack Mattssons föräldrar Allen och Anne-Mi Mattsson, samt Katrinas konstnärliga ledare Tiila Kangas.)
För den åländska publiken är det här en kväll fylld av minnen. Det är Jack Mattsson (1953-2007) som saknas, men det är hans musik som lever och framförs. Och som berör väldigt mycket. Den är inte alls den där lättsamt glada som många vill påstå – i Jacks tonvärld finns oftast ett drag av både sorg och vemod.
Barytonen Walton Grönroos, också han för tidigt bortgången, lever den här kvällen i saknadens minne. Grönroos var solist i flera av Jack Mattssons verk och sånger.
Framlidna författaren Valdemar Nyman, som skälldes för ytlig fladderfjäril av dem som aldrig tog sig för att verkligen läsa vad han skrev i både poesi, prosa och kulturhistoria, är med i saknadens närvaro den här kvällen.
Fullödig Fagerholm
Tenoren Mikael Fagerholm tillsammans med Temperakvartetten inleder kvällen med två sånger ur Serenad för tenor och stråkvartett från 1999 till text av Hjalmar Gullberg.
Han sjunger med värme, är avspänd, går upp i en mjuk lyrisk falsett.
Det är svårt att tro att han är inhoppare den här kvällen. Det var Christian Juslin som skulle vara solist men lämnade återbud på morgonen på grund av sjukdom. Fagerholm och kvällens organist Markus Malmgren hade inte ens hunnit göra en enda genomgång av deras gemensamma framträdande senare under konserten. Men båda är professionella och gjorde ett fullödigt program rakt igenom.
Bilden av Jack
Vi minns Jack Mattsson som en glad människa. Men i och bakom den glada och ibland gamängaktiga fasaden fanns en själ som sökte livets värden och livets djupa sanning. Han fann inte alltid det han sökte; han bar ett vemod och en sorg och de senare åren också en besvikelse över att kyrkans företrädare inte bättre kunde leva sitt budskap.
Hans stora genombrott kom med oratoriet Åländskt Requiem till text av Valdemar Nyman; en musik med ljusaste lätthet och med dovklanger. Han var också en romantiker. Titta på de texter han väljer att tonsätta. Romantiska, men alltid nära livets innersta väsen och sorgen. Också i hans Thougts for Organ trampar sorgen i pedalstämman.
Orgeln var inte främmande för honom även om han aldrig, sin kyrkomusiker-utbildning till trots, tog anställning i någon församling. Men han hoppade in nu och då. Hade han suttit mera på orgelpallen tror jag han hade skrivit mera orgelmusik. Orgeln roade honom som instrument och passade honom också med alla sina omedelbara möjligheter. Det hörs i hans Joy for Organ.
Uruppförande
Vi återvänder till vokalmusiken. Gruppen Flera Röster framförde åtta sånger, inte alla av Jack Mattsson och inte heller alla arrangerade av JM men alla med en beröringspunkt till honom. Gruppen (med nio damröster) uruppförde Mattssons tonsättning av Carina Karlssons text Dockhjärta, en ganska spröd tonsättning som gruppen gav dynamik.
Ett levande och engagerat framförande fick det roliga arrangemanget av åländska folkvisan Om alla de berg var av rödaste gull. Gruppen, med bred repertoar, är en stor tillgång i åländskt musikliv.
I det avslutande orgelblocket , där två sånger ur Mattssons svit Tre meditativa sånger ingick framförde Mikael Fagerholm Mattssons Färdpsalm; en melodi som kan få så olika utföranden.
Fagerholm ger sången den dramatiska nerv som finns i både text och musik. Sången finns också i körarrangemang. På Jacks begravning framfördes den av liten kör som gjorde sången till en stillsam ödmjuk bön. Båda varianter är lika bra. Fagerholm gav sången en gripande tolkning den här kvällen.
Mångsidig tonsättare
Jack Mattsson var mångsidig. Alla genrer kunde naturligtvis inte beredas rum, och hade inte heller passat in, men hans melodiösa Cavatina skriven för flöjt och piano fanns med. Den här gången var flöjten ersatt med en skönt klingade oboe.
Mattssons mångsidighet som kompositör, arrangör och musiker poängterades av kvällens konsertvärd, tonsättaren och vännen Lars Karlsson (som borde haft en mikrofon; publiken hörde inte ens hälften av vad han hade att säga). Kyrkan var i det närmaste fullsatt.
Barbro Sundback, ordförande i Kulturförening Katrina, erinrade om Jack Mattsson betydelse för föreningen. Det var i samband med att Mattssons musikteater Katrina hade nypremiär är 2000 som föreningen föddes.
Föreningen, som arrangerar Konsertserie Katrina varje år där kammarmusiken med professionella musiker är det enda självklara, är värd all uppmärksamhet och heder.
