DELA

Frimurarkonsert frog full hus i Alandica

”Av varmaste hjärta” kallade de åländska frimurarna sin jubileumskonsert i Alandica ui fredags. På scenen: Thérèse Karlsson sopran, Klas Edlund tenor, Björn Blomqvist bas, Anders Gabriel Sundström piano, Matthias Kjellgren pianoackompanjemang, Frimurarkören dir Tom Björkman, Gunnar Svahnström konfrencier, Jan-Erik Berglund skådespeleri, Robert Liewendahl regi och texter. (På bilden Thérèse Karlsson och Klas Eklund, som enligt Nyan recensent stod för de lödigaste insatserna.)
Alandica fortsätter dra fullt hus. Festligt klädda damer i promenaddräkt och finklänning och strikta herrar i frack (frimurarna) och kostym strömmar till.
Det är upplagt för stor fest och programmet verkar ambiöst med de bästa krafter den åländska frimurarlogen kan uppbåda i sina egna led – med två undantag: Therese Karlsson och den hastigt inhoppade tenoren Klas Eklund som ersatte indisponerade Christian Juslin.


Fröjd att skåda
Just dessa två ”utbölingar” stod för kvällens lödigaste insatser.
Karlsson är en fröjd att skåda på scenen, hon har ett stort mått scennärvaro, känsla för olika stilar och en röst som fungerar i alla lägen. Personligen tilltalas jag dock inte av hennes rätt så metalliska höjdtoner med sitt täta vibrato, men det är inget som förtar upplevelsen av nerv och närvaro.
Edlund hade en tuff sits att på kort varsel öva in Juslins repertoar och röstligt klarade han uppgiften suveränt, men av naturliga skäl var det lite begränsande för utspelet att ha ett notställ framför sig. Man kan bara ana sig till hur samspelet med Karlsson hade varit med lite längre tid för övning.
Matthias Kjellgren ackompanjerade genomgående känsligt och följsamt.


Bravurnummer
Jag gillar Björn Blomqvists sätt att närma sig musiken, och Sarastros aria hör till hans bravurnummer. Blomqvists maffiga bas känns dock lite blekare än tidigare och de djupaste tonerna klingar lite matt.
Anders Gabriel Sundström framförde en virtuos ballad av Liszt och Tack av Grieg, medan Frimurkören inledde båda halvlekar och avslutade hela konserten. Kören kändes tidvis lovligt spretig och tunn.
Alandicas utmärkta akustik är samtidigt ytterst avslöjande: är klangen inte homogen och fyllig hörs enskilda röster igenom och minsta orenhet får liksom förstorade proportioner. Avslutande Guds lov i naturen fungerade acceptabelt.


Stort pådrag
Kvällens röda tråd bestod av att alla kompositörer varit frimurare, och det blev en imponerande rad av kända sådana: Mozart, Bellman, Puccini, Halevy, Liszt, Grieg, Sibelius, Messager. Dessutom framfördes texter av frimurarna Voltaire, George Washington, Topelius och Harry Martinson.
De små teatraliska episoderna kryddade kvällen på ett roligt sätt; Robert Liewendahls regi och texter fungerade utmärkt. Bilder på storduk beledsagade händelserna på scenen. Jag tilltalades av betoningen på frimureriets andlighet i tid då andligt för många nästan är ett icke-existerande ord.
Stort pådrag över hela linjen alltså men behållningen av kvällen blev inte så stor som det ambitiösa upplägget såg ut på pappret. För mig kändes helheten på något sätt platt och tom, och jag har svårt att sätta fingret på exakt varför.
Kören? Längden? De myckna årtalen i mellanpratet? Glassig yta? Uppbyggnaden av programmet (ingen tydlig musikaliskt riktning)? Djup i tolkningarna? Brist på själ? För att vara ärlig klingade Shakespeares ord Much ado about nothing i mitt sinne efteråt.

LENA JOHANNA SVARTSTRÖM


redaktion@nyan.ax

Foto: ERKKI SANTAMALA

erkki.santamala@nyan.ax