Finska inflyttade i Getabok
”Inga kom jag kaffe skull”. Titeln på Emelie Enckells (bilden) nyutkomna bok ger en antydan om innehållet. Boken handlar om finska invandrare i Geta och rubriken är ett citat av en av dem, sjömannen Johan Richard Laine.
Nyan har tidigare presenterat Nils Olof Sundmans bok ”En lanthandel” som handlar om Geta andelshandel. Liksom den är Emelie Enckells bok ett resultat av det EU-projekt kring mikrohistoria som administreras av Christian Pleijel på Kökar.
När jag träffar Emelie Enckell ute på Dånö Gamlan berättar hon att hon inte hade en aning om att hon skulle komma att skriva en bok när hon blev inbjuden att delta i det hon trodde var ett vanligt skrivarseminarium. Hon tyckte då att Getakrönikan redan dokumenterat så mycket av Getas historia och funderade över vad hon som sommargetabo skulle ha att foga till det som redan skrivits.
Fick upp ett spår
På den tredje skrivarträffen på Café Enebo med dess inspirerande miljö fick hon dock – som hon uttrycker det – upp ett spår.
– Jag hade ju från Grankulla där jag växte upp erfarenhet av vad det vill säga att leva i en tvåspråkig miljö, av kulturskillnader och av att tillhöra en minoritet.
I det fallet handlade det om den finlandssvenska minoriteten. Hon bestämde sig för att skriva om några finskspråkiga inflyttare i det svenskspråkiga Geta.
Många somrar
Själv kom Emelie Enckell till Dånö Gamlan, eller Dånö Öjen, nedbäddad i en klädkorg bara sex veckor gammal år 1945. Hennes far, författaren och professorn Olof Enckell, hade 1942 köpt torpstället av författarkollegan och äppelodlingspionjären Håkan Mörne som då flyttade upp till Getas gynnsammare miljö för att fortsätta med de äppelodlingar som han inlett på Dånö Gamlan på trettiotalet. Emelie, som i dag gått i pension från sin tjänst som miljöingenjör, har sedan det första mötet med stället inte missat en enda sommar i Geta och numera byter hon ut upp till fyra månader av året i Helsingfors mot Dånö Gamlan.
Inflyttad sjöman
Sjömannen Johan Richard Laine var född i Letala på fastlandet år 1878 och dog i Geta år 1954. Han gav Emelie Enckell det första minnet av en till Geta inflyttad finne i slutet av fyrtiotalet då hon var fyra-fem år gammal. I boken berättar hon att han dök upp ibland, lutade sig mot dörrposten och såg fundersam ut.
– Efter en stund kunde han säga: ”inga kom jag kaffe skull”.
I bokens inledning berättar författaren också att hon på femtiotalet blev medveten om att två av hennes lekkamrater hade finskspråkiga mammor, inflyttade från riket. Hon konstaterar att det i hennes fantasi alltid rådde en viss mystik kring dem.
– De talade svenska men man visste inte riktigt varifrån de kom och de var inte tillgängliga för mig som andra åländska mammor, skriver hon.
Har lagt pussel
Emelie Enckell ville berätta de här kvinnornas historia och deras möte med Geta. Men hon inleder boken med en beskrivning av sjömannen Laine som hon närmat sig både genom arkivforskning och genom intervjuer med sådana som ännu minns honom.
– Det har varit lite som att lägga ett pussel, konstaterar hon.
Kvinnorna som hon sedan skriver om är Ellen Sundberg , född Asikainen, (1924-2006), Elli Österlund, född Viitanen, (1923-), Helena Bergendahl, född Lahti (1922) och Sinikka Ahonen (född 1937). Tre av dem har författaren kunnat intervjua, alla utom Ellen Sundberg som gick bort i fjol. Men här har dottern Kristina Wigren bistått med uppgifter.
Emelie Enckell säger att hon blev både glatt överraskad och inspirerad av de intervjuer hon gjorde.
”Ville ut i världen”
På fråga om hon fann något gemensamt svarar hon:
– Det som alla sade var att de ”ville ut i världen”, men jag trodde faktiskt att jag skulle finna fler likheter mellan dem. Alla har dock sina individuella berättelser och de har stannat i Geta av olika orsaker.
– En gemensam sak var förstås också det finska språket och att alla ville lära sig svenska, någon kom just för att lära sig.
Väl bemötta
De hon skriver om har också det gemensamt att de verkar ha trivts mycket bra i Geta.
– De blev väl mottagna och väl bemötta och jag tror nog att man får söka efter ett ställe där de som kom som sommararbetare, pigor och drängar blev bättre behandlade än av åländska bönder. Finnarna var ju också kända för att arbeta bra.
Emelie Enckell menar att den språkdebatt som förts genom åren verkar ha legat på ett högre plan och inte just berört dem som arbetade på åkrar och ängar.
Hon berättar dock också att det kunde hända att alla inte gillade om inflyttade bytte några ord med varandra på finska när de till exempel möttes i affären.
– Det kunde missuppfattas, man trodde att man uttalade sig kritiskt när man samtalade på finska.
Enligt Emelie Enckell var de människor hon skriver om trogna de beslut de fattat.
– De har kommit från en tradition som säger att man skall klara av svårigheter, de har sett skönheten i naturen i Geta och ingen verkar ha ångrat att de kom hit
I boken har författaren också gett rum för beskrivningar av hur familjen Enckell till somrarna flyttade ut till sommarvistet på Dånö Gamlan, dels en berättelse av brodern Patrick Enkell och dels en sammanställning ur modern Dagmar Enckells dagboksanteckningar.
Nya perspektiv
För henne själv har arbetet med boken betytt mycket positivt.
– Det har gett nya perspektiv på Geta. Jag har mött väldigt mycket positiv respons och fått nya vänner. För mig har det betytt väldigt mycket. Nu är jag glad över att jag fick det här projektet på halsen, säger hon med ett leende.
Samtidigt är hon också öppen och lite självkritisk, vill få sagt att hon gärna tar emot ytterligare information och synpunkter på det hon skrivit.
– Det är bara att ta kontakt.
Stöd för museet
Liksom de övriga skrifterna i serien säljs inte ”Inga kom jag kaffe skull” kommersiellt. Den går bara att få tag på i Dånö hembygdsmuseum, i Linastugan på Snäckö och på Café Enebo och direkt från författaren. Under turistsäsongen i juli kommer den troligen också att finnas i Getaboden.
– Inkomsterna av försäljningen går i sin helhet till upprätthållandet av hembygdsmuseet, förklarar Emelie Enckell.
