Finkar, fasaner och fantasier
Lars Sund besökte litteraturdagarna med sin bok En morgontrött fågelskådares bekännelser.
– De dagar jag inte skriver trivs jag med livet, säger han bland annat i en intervju om inspiration, politik och en vittrut på soptippen utanför Uppsala.
Fåglarna, de har hängt med länge.
– Jag började med fågelskådning då jag var tio-tolv år. Vid tretton fick jag min första kikare.
Så höll han paus i några år, eller som han uttrycker det: han ”höll missbruket stången”.
– I mogen ålder kom intresset tillbaka.
Några fåglar ses skymta i tidigare böcker, till exempel inleds ”Vinterhamn” med en skrattmås och i ”Colorado Avenue” importerar invandrarna fåglar för att få hemmakänsla. Bofinkarna strök med medan andra överlevde.
– Faktum är att flera amerikanska städer har stora problem med starar på grund av det här.
Med ”En morgontrött fågelskådares bekännelser” fördjupar sig Lars Sund rejält i ornitologin.
– Jag ville gärna pröva skriva essäer, jag gillar den formen. Fåglar visade sig vara ett lämpligt ämne, särskilt som litet är skrivet i den här formen om fåglar på svenska. På engelska finns det en hel del, men på svenska fanns en nisch att fylla.
Lars Sund jobbade som journalist på Upsala Nya Tidning i många år. Så fick han sitt första långtidsstipendium från finska staten – som betalar bättre än den svenska. Sedan dess har han jobbat som författare på heltid.
– Jag säger som de brukar säga i Larsmo: huvudsaken man är frisk och att frun har ett jobb.
Han har i närmare ett decennium jobbat med Siklaxtriologin: böcker som svämmar över likt ett österbottniskt dike med släkthistorier, parallellhandlingar och skrönor. Att skriva essäer är en helt annan femma.
– Det skall verka som om man svängt ihop texten på en kafferast. Det var jag tvungen att jobba med en aning.
Han menar att det varit en nyttig övning.
– Det är lätt hänt att jag blir pratig och då får jag stryka. Det har varit utvecklande att jobba med texter som kräver stramhet och att vara ekonomisk med språket.
Redan i romanen ”En lycklig liten ö” (2007) försökte han jobba med den språkliga stramheten.
– Jag fick just veta att den skall översättas till ryska och franska. Det är det nästbästa som hänt den här veckan.
Vad är det bästa?
– Att jag fick se en vittrut på soptippen utanför Uppsala. Jag har varit ute flera år i syfte att se den rackarn. Den håller gärna till på just den där soptippen, problemet är att ta sig över det höga stängslet. Men i söndags ringde min vän Nisse och sa att fågeln var på plats och att han hittat en väg in i soptippen och jag körde iväg, man skulle gå in bakvägen. Raritetslarmet gick till andra ornitologer och det blev folkvandring till tippen. I princip kan man bli åtalad för att ha gått in på olovligt område, men det var det värt. Det var ett ungt exemplar av vittruten.
Har du lika lätt för att skriva som du har för att prata?
– Det är så jävla svårt att överföra det muntliga till skrift. Jag skriver om och jag skriver om. Att jag pratar så mycket beror på att jag var ensambarn och tidigt ganska lillgammal. Jag älskar att berätta historier och är en stor beundrare av Leo Löthman.
Att skriva kräver hårt jobb, till och med ”fruktansvärt”, menar han.
– Jag ångrar nästan varje dag att jag började skriva, men jag kan inte så mycket annat. De dagar jag inte skriver trivs jag med livet.
Till på köpet skriver Lars Sund långa böcker, det krävs många ord.
– Jag tycker själv om romaner som är något att bita. Jag uppfattar berättelsen som själva grunden och människan har ett nedärvt behov av berättelser. För att kunna hantera tillvaron behöver vi berättelsen.
Just nu håller han på med en ny roman.
– Jag har hittat en utmärkt berättare till den romanen. En stor del av fjolåret gick åt till research, men nu är jag igång. Jag skall försöka skriva mer rationellt med ett råmanus som jag gör litteratur av.
Kulturfrågor har legat långt nere på den politiska agendan, konstaterar Lars Sund.
– Politikerna skall ge förutsättningarna för kultur, det vill säga ge pengarna. Sen skall de ge blanka fan i resten.
Han ser, precis som de flesta andra, med oro på sannfinländarnas försök att ställa krav på att konsten skall verka i fosterländsk anda.
– Det är vanskligt att politikerna skall skriva kulturens innehåll. Det är kulturkonsumenterna som skall avgöra vad som är bra och dåligt, ingen annan.
Det bästa är förstås inte alltid samma sak som det som säljer bäst.
– En hel del av dagens bästsäljare är deckare, men hur många kommer att minnas dem om några år?
Sjöwall-Wahlöö är det klassiska exemplet på goda deckare som samtidigt lyckades vara politisk litteratur.
– Men man kan inte kräva att all litteratur skall vara politisk. Om det blir så är det bra.
Själv har Lars Sund en bok han själv tycker har en samhällelig agenda, nämligen ”En lycklig liten ö”.
– Allegoriskt handlar den om de andra, om flyktingar. En massa döda människor börjar flyta in i ett litet ösamhälle, de förblir oidentifierade och boken behandlar hur befolkningen reagerar att de får kyrkogården full med främlingar.
Idén till den boken fick han för tio år sedan då han läste om ett stort sjöslag i Bohuslän.
– De flesta idéer smyger sig på bara. Jag fick en idé här på Åland också, men den berättar jag inte om nu.
