Fakta och fiktion i symbios
– Det sägs att verkligheten tränger in i fiktionen och fiktionen i verkligheten. Jag säger: de går inte att separera de är en och samma sak.
Det säger författaren Alexander Ahndoril som väckt stort rabalder med sin roman om Ingmar Bergman. (På bilden Ahndoril tillsammans med författarkollegan Leo Löthman.)
Ahndoril medverkar vid seminariet ”Fakta och fiktion i litteraturen och verkligheten” som Åbo Akademis bibliotek arrangerar i samarbete med Högskolan på Åland och litteraturdagarna.
Ahndoril och Leo Löthman var först ut bland seminariets författargäster i går kväll och i båda fallen handlade det om hur fakta och fiktion kan bli näst intill oupplösligt sammanfogade.
Fäder och söner
”Regissören” heter Ahndorils roman som Norstedts gav ut på hösten och som väckte mer uppmärksamhet än författaren räknat med. Den handlar om Ingmar Bergmans liv och handlingen utspelar sig på sextiotalet när Bergman just fått en Oscar för ”Jungfrukällan” och umgås med nya filmplaner där det viktigaste av allt är att få faderns godkännande. På ett allmännare plan handlar hela romanen just om relationen mellan fäder och söner och om att bli sedd. Ahndoril berättade också hur han själv vuxit upp med en auktoritär far.
Ahndoril studerade filmvetenskap på åttiotalet och kom ut med sin första roman år 1989. Redan då hade han sänt in manus på en roman om Bergman till förlaget och romanprojektet återaktualiserades i olika sammanhang.
Omskriven
När ”Regissören” kom ut i höstas väckte den enorm uppmärksamhet.
– Ingen roman har blivit så omskriven under de senaste femton åren, konstaterade Ahndoril.
Att debatten blev så våldsam tog honom på sängen. Ahndoril berättade hur han under arbetet haft kontakt med Bergman och hur denne förra våren fick läsa manuskriptet och – som han uppfattade det – gav sitt godkännande.
Men sedan ändrade Bergman sig. En vecka innan romanen publicerades gick han ut i tv och sade att han kände sig förödmjukad, en förändring som Ahndoril har svårt att förstå.
Rätt att berätta
Ahndoril menar att han tagit sig rätten att berätta sanningen om Ingmar Bergman, men också rätten att ljuga och han hänvisar till Ingmar Bergmans egen självbiografi. Den kända inledande meningen där Bergman skriver att hans mor hade spanska sjukan och att han därför nöddöptes stämmer uppenbarligen inte alls.
Om svårigheten att separera fakta och fiktion berättade också Leo Löthman. Under rubriken ”Vem övernattade på British Museum” bjöd han seminariedeltagarna på en skildring av de äventyr som han själv och kompisen Ben Johans hade i Skottland och i London som unga. Det var en hisnande beskrivning som började på Färöarna och gick vidare över Hebriderna till Glasgow.
Under ett besök i London kom vännerna ifrån varandra och eftersom Johans hade hand om både pengar och pass befann sig Löthman hungrig och frusen nödsakad att övernatta bakom en soffa på British Museum.
Vem har rätt?
Detta har han hållit som sant i alla år sedan tidigt sjuttiotal, men i höstas visade det sig att Johans berättade samma historia om hur han övernattat på museet. Löthman tog de två berättelserna som exempel på hur fakta och fiktion går in i varandra och samspelar och hur det finns myter som väntar på att vi skall ta dem till oss. Han hänvisade bland annat till Stephen King som menar att det berättelser bara finns som väntar på att bli ärligt återberättade.
Löthman redogjorde sedan för tillkomsten av romanen ”Isnätter” och hur han mötte och tog till sig den berättelsen, samtidigt ett steg från det skröneartade mot det mera faktabetonade i hans skrivande.
Kvällen avslutades med att författaren Thomas Wulff berättade om ”Författaren och källorna”. Wulff gav på hösten ut den första delen i en romantrilogi om den finlandssvenska orientalisten, med mera, Ivar Lassy.
Seminariet fortsätter i dag med en något mera historisk infallsvinkel. Kjell Westö, Carina Nynäs, Astrid Trotzig finns bland dagens inledare.
Text & foto: JAN KRONHOLM
jan.kronholm@nyan.ax
text och foto
