En roman som griper tag
Sonja Nordenswan är född 1958. Hon är uppvuxen i Sjundeå och kom till Åland som sjuttonåring genom studier vid Ålands folkhögskola. Hon är utbildad byggnadsritare och har arbetat som bland annat museivärd och bibliotekarie.
Sonja Nordenswan debuterade 2007 med romanen ”Stina och herr Saltarello” (Sahlgrens förlag). Boken hälsades med glädje – en åländsk romandebut, som dessutom var mogen och intressant.
Och visst är det glädje jag känner, när jag sitter med Sonja Nordenswans andra roman i min hand. Till sitt yttre är boken gedigen. Omslaget är gjort av Minna Johans, och avbildar en krossad glasruta, med en tjusigt lagd blanklaminering över en del av bilden. Fiffigt, sobert och spännande!
Tre kvinnoöden
Tre kvinnoöden berörs i ”Blues från ett krossat världshus”, berättade genom den yngsta av kvinnorna. Det är berättarjaget Smaragda Eriksson, hennes mamma och hennes mormor det handlar om.
Inledningsvis känns berättelsen lite svårforcerad, omständlig. Rösten är rak och saklig, men språket gör snirklar och stickspår som om författaren räds innehållet i det hon berättar, och känner sig tvungen att maskera det med sina formuleringar.
Så småningom inser jag att det nog är medvetet, författaren skildrar Smaragdas tvekan och rädsla inför den trassliga och osannolika berättelsen om sin härkomst.
Starka känslor
Personligen skulle jag gärna se mormodern och Smaragda ta större plats i romanen, och få komma till tals för sin egen del. De förblir ganska långt förmedlare av mammans historia. Mamman, som främst skildras genom utdrag ur sin dagbok, blir mera levande och bränner sej fast i minnet.
I dagboksstyckena lyckas författaren förmedla starka känslor genom ett sakligt och osentimentalt språk, det är skickligt gjort och mycket fängslande. Stundtals är boken en riktigt bladvändare, man kan inte sluta läsa förrän man fått veta hur saker och ting avlöper.
Notera att titeln nämner ett världshus, inte ett värdshus. Försöker jag mig på att sammanfatta bokens budskap blir det något i stil med att världen är liten, men avstånden mellan människorna kan vara enorma.
Bra miljöskildring
Och på tal om världen; bokens miljöskildringar är bra genomförda, målade i få nyanser men med exakt de markörer som behövs för att ta med läsaren in i berättelsens geografi.
Som helhet griper boken tag, och Smaragda och hennes berättelse stannar kvar hos läsaren. Inte minst genom de mycket spännande slutraderna i boken! Bra gjort, Sonja Nordenswan!
