En kväll med färgrik instrumentaljazz
Stadsbiblioteket en inte helt vanlig lördagskväll. Den tionde upplagan av Mariehamn Winterjazz pågår och kvällens program bjuder på tre instrumentalkonstellationer av olika slag. (På bilden pianisten Kristján Martinsson och hans K-trio från Island.)
Först ut på scenen är K-trio, det band som under 2008 kammade hem segern i den allt mer välrenommerade tävlingen Young Nordic Jazz Comets. Gruppen har sin bas i Reykjavik på Island och består av pianisten Kristján Martinsson, kontrabasisten Pétur Sigurdsson och Magnús Trygvason Eliassen på trummor.
Musiken vi får höra är nykomponerad. Bakom verken står främst pianisten, men även basisten har bidragit med en del originalkompositioner.
Efter en drömsk och fri meditation över ett tema i första stycket ”Út um Allt”, hittar musikanterna fram till varandra. Intensiteten ökar och det som blir störst för mig är det intensivt levande och dynamiska trumspel som Magnús Trygvason Eliassen bjuder oss på. För ovanlighetens skull känns det som om trummorna likaväl som ett melodiinstrument har något av en solistposition i gruppen. Och som han rör sig! Det är en fröjd att se honom musicera. Mycket plats tar han, men det är inget som stör mig.
Låtarna är uppbyggda kring enklare teman där pianisten Kristján Martinssons sammetsbeklädda anslag är det mest framträdande. Detta är en oerhört samspelt trio. Stundtals kommer jag på mig själv med att längta efter mer av Sigurdssons bas, men min längtan blir besvarad i det fjärde stycket som inleds med ett basostinato ackompanjerat av händer på virveltrumma och pukor. Basisten utstrålar ett lugn i såväl personlighet som spelstil, och kommer verkligen till sin rätt under solopartierna.
I den näst sista låten ”Progg” som får en mullrande inledning med spel på den vita flygelns bassträngar spelas en hel film upp för mitt inre. Här finns höststorm, regn och virvlande löv som får mina tankar att vandra till minnet av känslan att ta sig fram i hård motvind.
Jag tas dock snart tillbaka till verkligheten i det sista styckets i 7-takt svängande funkgroove. Det här bandet ger ett fräscht intryck och det blir aldrig för lite eller för mycket av någonting.
Så är det dags för hemmasonen och trumpetaren Fredrik Erlandsson att äntra scenen. Med sig har han en kompetent trio bestående av Vladimir Shafranov, piano, Lars Ekman, bas samt Moussa Fadera, trummor. Denna akt inleds, efter att Shafranov med ett ”pst” fått tyst på publiken, med en finstämd introduktion till klassikern ”Lover come back to me”.
Här finns det välbekanta, såväl harmoniskt som melodiskt. Trumslagaren levererar ett traditionellt ”tjing-tjinkeding-komp” och basisten imponerar med en oerhört stadig och intensiv walkingbass.
Fredrik Erlandsson hanterar sin trumpet med stor skicklighet och känsla. Han är en utmärkt solist som dock, enligt min uppfattning, kanske kan fastna en aning i sina egna mönster. Jag väntar på att bli överraskad och blir det också emellanåt, då det glänser till lite extra. Och jag tror faktiskt att det är i samband med att pärlor av svett tränger fram i hans panna.
I presentationen av den egna kompositionen ”The white house” jämför sig Fredrik med Barack Obama. De har nämligen båda nyligen flyttat in ett vitt hus. Här tycker jag mig, kanske på förekommen anledning, höra fragment av en gammal negro spiritual i låtens inledning. Lite längre in i stycket infinner sig ett oerhört sväng och basisten Lars Ekman bjuder oss på ett bassolo med distinkt timing och stor känsla.
I låten ”The end of a beautiful friendship” får trion eget utrymme och här får vi höra prov på det fantastiska solospel som endast Vladimir kan åstadkomma, med flinka löpningar och härlig intensitet.
I det stora hela känns detta välbekant och kanske en aning förutsägbart. Men så kan det väl också få vara? Fredrik Erlandsson Quartet avslutar med ”It´s you or no one” – en jazzstandard som enligt mig blir denna akts höjdpunkt. Här lyser också trumslagaren Moussa Fadera upp och vi bjuds på utmärkta soloinsatser från alla inblandade. Det hörs inte minst i publikens efterföljande applåder.
Sist ut denna dimmiga vinterjazzkväll är gruppen Teemu Viinikainen Trio från Finland. Bandet har rönt stora internationella framgångar under turnéer i såväl USA som Nya Zeeland och Australien.
Förutom Viinikainen på gitarr får vi höra Timo Hirvonen på bas och Jussi Lehtonen på trummor. Gruppen bjuder på en elektrifierad fusion som framförs med virtuosa förtecken.
Akten inleds med ett unisont, sekvensinspirerat tema på bas och gitarr. Det är tekniskt skickligt och timingen är mästerlig. Basisten imponerar med ackordspel och tonrika solon. Det är mestadels originalkompositioner som framförs.
I det tredje stycket ”Lehtosense valssi” visar trumslagaren framfötterna, både som kompositör och solist. Vi bjuds på ett öronbedövande trumsolo med pukor och cymbaler i vad jag uppfattar som en vals i 7-takt! De tre medlemmarna i bandet tar lika stor plats och slutresultatet blir en mastig ljudmatta som stundtals blir lite för våldsam för mig.
De fragmentariska teman som utgör låtmaterialet känns ganska långt ifrån sångbara och efter avslutningen av kvällens tredje akt kan jag bara konstatera att det hade varit skönt med en röst i vimlet av instrumentalister.
