Dramatik och komik med Joel på Pellas
Teater.
”Undan för undan” av Joel Pettersson, urpremiär med Kappsäckteatern i Pellas ladugårdsteater i Lemland Granboda den 11 oktober. Regi: Synnöve Westerberg, producent Desirée Wilén. I rollerna Jan-Erik Berglund, Elisabeth Överström, Mikaela Johansson, Matilda Pettersson, Kjell Manselin, Gun Holmström och Erika Gustavsson. (På bilden: Elisabeth Överström och Matilda Pettersson.)
Det är en stark text som Joel Pettersson levererar i ”Undan för undan”och man kan fundera över hur pjäsen skulle ha tagits emot om den uppförts när den skrevs kring 1920. Att Joel Pettersson än en gång ställer sig på de svaga och undanskuffades sida framgår med all önskvärd tydlighet. I det samhälle som omgav honom var rangordningen klar. Det var de besuttna som bestämde. De obesuttna skulle veta sin plats.
Kontraster
I detta fall får han fram kontrasterna genom att låta handlingen kretsa kring en bonde som blivit änkling, sett sina barn flytta till Amerika, sålt sitt hemman för att betala skulder och fått sytning, det vill säga tak över huvudet och del i gårdens mathållning.
Säkert fanns det de som tog väl hand om sina sytningshjon, men den här syningsgubben far verkligt illa i sin mörka kammare där han hålls på minsta möjliga matranson.
Synnöve Westerberg är bra på scener där det är fart och fläng och händer mycket. Sådant passar också rollinnehavare som Jan-Erik Berglund och Elisabeth Överström. Snabbt sugs publiken in i en handling där husbondfolket spelar ut hela registret av elakheter och fördomar. Man behöver någon att hacka på och det är i första hand sytningsgubben. Men också en torparflicka som kommer med bud från handelsman och den religiösa torparkvinnan Manda som kommer för att hälsa på sytningsgubben råkar illa ut.
Styr och ställer
Den som styr och ställer både i hushållet och när det gäller sytningsgubben är mor i huset, suveränt gestaltad av Elisabeth Överström. Jan-Erik Berglund som den myndige, men också lite kuschade, maken gör ännu en övertygande insats. Kjell Manselin som sytningsgubben behärskar särskilt sitt ledbrutna kroppsspråk. Bondflickorna Sara och Ida, spelade av ungdomarna Mikaela Johansson och Matilda Pettersson har krävande roller som de gör med stor inlevelse.
Elakheterna som familjen funderar ut, och utövar, mot sytningsgubben blir ofta så överdrivet infernaliska att de lockar till befriande skratt, något som pjäsförfattaren säkert också avsett.
Tappar tempo
Helhetsintrycket av pjäsen är gott, mycket tack vare dess början och den andra avslutande akten. Svagare är däremot senare delen av första akten där far och mor i huset ger sig av för att köra mjöl, socker och russin från ångbåten till handelsman. Då blir scenen plötsligt för stor. Handlingen tappar i tempo, trots att flickorna Sara och Ida gör vad de kan för att upprätthålla elakhetsnivån. Samtalet mellan sytningsgubben och Manda, som kommer på besök, är inte utan intresse för handlingen men löper lite trögt och Överströms och Berglunds frånvaro känns lång. Kanske hade det här krävts lite mera arbete med manuset.
Den inledande sången, ”Innerts i själen” med Sissel Kyrkjebö är ju väldigt vacker, men här skulle nog något ur den lokala sångskatten också ha passat in.
Värt en eloge
Att ta sig ut till Pellas för att se den här pjäsen är dock något som man gärna rekommenderar. Varma kläder i kombination med varm buljong, kaffe eller te i pausen ger en riktigt angenäm teaterkväll. På premiären var det nästan fullsatt. Skratten var många och applåderna varma. Att Kappsäcksteatern fortsätter att levandegöra Joel Petterson för oss är i sig värt en eloge.
