Di Leva kunde ha blivit goth
Visst, Tomas di Leva utstrålar ljus, värme och kärlek också utanför scenen.
Men han kunde lika gärna ha blivit en gothrockare, visar det sig när Nyan frågar honom om hans musikaliska rötter.
Som tonåring i Gävle på 70-talet hängde han med kompisarna på den lokala skivbutiken, som var välförsedd med engelska musiktidningar och importplattor – det blev mycket Buzzcocks, Magazine och Siouxie And The Banshees.
– Ultravox var bandet som vi lyssnade mest på. Men bara de första skivorna med John Foxx på sång – inte de som kom sen med Midge Ure.
Det hörs mycket tydligt på Di Levas tidiga demoinspelningar som 2005 släpptes på samlingen Själens Krigare.
Och 1979 såg han Joy Division som förband på Hammersmith Odeon i London. Då var Joy Division ett i raden av postpunkband och det var först efter sångaren Ian Curtis självmord som det blev legendariskt. Så Di Levas starkaste minne av den spelningen har inget med Joy Division att göra.
– Jag gick dit för att se Buzzcocks, och jag stod bakom Siouxie Sioux och Banshees trumslagare Budgie.
Om man går ännu längre tillbaka i Di Levas musikhistoria så hittar man David Bowie, som får ett omnämnande i Di Levas låt Svarta Pärlan i London.
– Den låten handlar om ett fan i Abu Dhabi som hade sett mig på MTV. Hon till Stockholm och frågade efter mig tills hon hittade rätt. Det tog ett par dagar, sedan stod hon utanför min dörr. Vi blev vänner och träffades då och då efter det. En gång när jag var i London såg jag henne komma gående längs gatan. Var det en slump? Slumpen tror jag inte att finns.
Di Levas senaste singel Tro Och Förtvivlan kan man ladda ner gratis på hans hemsida. Och den som gjort det hör möjligen att den påminner väldigt mycket om Beatles låt Here Comes The Sun.
Har Beatles musikförlag hört av sig?
– Nej, de har nog så mycket pengar ändå.
Har du hört svenska artister som påverkats av Di Leva?
– Jo, visst. Ola Salo (sångare i The Ark) brukade komma på mina konserter när han var ung, han kom fram och hejade på torget när jag var i Växjö. Men samtidigt har jag nog ett sound och en nisch som man inte klampar in på.
Följde sin dröm
Bortsett från några månader som diskare när Di Leva var 17 har han varit musiker hela tiden.
– Jag sålde inte skivor i början. Jag svalt, men jag följde mitt hjärtas dröm hela tiden. När jag fyllt 21 fick jag råd att köpa mat.
En ny skiva är på gång i november, med coverversioner av låtar som många känner igen – Bowies Let’s Dance, U2s Pride, Phil Collins Another Day In Paradise och Bob Marleys Redemption Song. Di Leva vill lyfta fram låtar som betytt mycket för honom och för den första MTV-generationen. Att recensenter ofta är väldigt negativt inställda till coverplattor rör honom inte.
– Alla gör en coverplatta förr eller senare. Bowie, Bryan Ferry, Bruce Springsteen… det kan vara ett sidosteg, men ett roligt sådant.
Och han gör sina versioner i en ”elektroniskt dansant tappning” för lyssnare som kanske aldrig hört originalen.
– Jag vill ta in låtarna i en framtida värld.
Han har fördelat dem bland flera producenter, som också skall lyssna in sig på moderna låtar med en ljudbild som kan kan passa hans tolkning. Det finns inga gränser – när Di Leva hör en raplåt som 50 Cents In Da Club hör han också ekon av U2s Pride.
Vilken är världens bästa skiva, förresten?
– Di Levas Love Star. Så skall den heta.
