Det bortvända ansiktet och den slutna blicken
Den svenska konstnären Mikael Rydh målar människor, men vill inte kalla sina verk för porträtt.
– Jag är mer ute efter känslan i bilden.
Nu ställer Rydh ut målningar på Mariehamns stadsbibliotek, där utställningen utgör en del av stadens program i anslutning de europeiska kulturmiljödagarna som pågår i 50 länder under veckan.
Mikael Rydh är egentligen professionell musiker och arbetar till vardags som altviolinist på Kungliga hovkapellet på Operan i Stockholm. Visserligen har han gillat att teckna sedan barndomen, men det var först för ungefär tio år sedan som han började måla på allvar. Då utvecklades målandet snabbt till en stor passion.
– Jag är ju musiker i första hand och älskar det. Men tonerna är ju inte beständiga utan flyktiga, så målandet är ett fint komplement till musiken på det sättet. Det är handfast och påtagligt, man jobbar med fysiska ting som ger en stor närvarokänsla och kan koppla bort vardagen.
Rydhs faster, som varit yrkesverksam hela livet som konstnär, blev en viktig inspiratör och stöttepelare för hans skapande.
– Jag kastade mig in i målandet med hull och hår, och min faster var ett jätteviktigt stöd i det. En avgörande händelse i början var också att jag redan efter två–tre år kom med i Liljevalchs vårsalong med fem bilder. Det gav mig verkligen en kick.
Sedan dess har Mikael Rydh ställt ut sina verk ett antal gånger, men aldrig tidigare på Åland.
– Däremot var jag här och spelade då Alandica invigdes 2009. Nu var det Lars Midbjer (Mariehamns kulturledare, reds. anm.) som sett mina verk och som bjöd in mig att ställa ut här, och det är jag förstås väldigt glad över.
Äldre tekniker
Mikael Rydh målar främst i olja på träpannå, och grundar med upp till fem lager akrylgesso för att oljan ska greppa. Han använder främst gråskalor och dova färger.
– Jag inspireras mycket av gamla tekniker, exempelvis äldre holländskt måleri. Jag börjar med gråskalor och stannar ibland där, halvvägs, men fortsätter ofta med till exempel en grön eller blå färg.
Motiven utgörs främst av människor, och ofta är det vänner, grannar, kollegor och inte minst frun Louise Tenn som utgör modeller.
– Men jag vill inte kalla bilderna för porträtt, utan jag är mer ute efter känslan i bilden. Då är det egentligen oväsentligt vem det föreställer.
Samtliga bilder i den aktuella utställningen föreställer bortvända ansikten, eller ansikten med slutna ögon.
– Ansikten och dess former, och nackar, har kommit att intressera mig. Jag tycker att det finns någonting intressant och spännande i den bortvända blicken, där den direkta kommunikationen mellan ögonen saknas.
– För mig uttrycker det något drömskt, men det är svårt att sätta fingret på riktigt. Och sedan är det ju upp till betraktaren vad bilderna uttrycker.
Utställningen har vernissage i dag klockan 17–19, och pågår fram till 29 september.
