Den stora ”brändslen” på Sottunga
När kriget mellan Ryssland och Sverige 1808-1809 gick in på sitt andra år blev skärgården hårt ansatt.
I den här artikeln berättar Björn Rönnlöf om hur den retirerande svenska hären den 29 januari 1809 brände ned nästan all bebyggelse på Sottunga. Minnet av händelsen uppmärksammades också genom en tillställning som ordnades på Sottunga i lördags, den 31 januari.
Den 29 januari 1809 på kvällen uppbrändes de flesta byggander på Sottunga, Seglinge, Kumlinge och Enklinge av svenska soldater. Detta skedde som ett led i försvaret av Åland under 1808-09-års krig mellan Sverige och Ryssland. Finland var redan övergivet i och med vapenstilleståndet den 19 november 1808, men Åland var ännu fritt. Ryssarna hade körts ut från Åland i maj 1808, men den svenska kungen Gustaf IV Adolf var övertygad om att ryssarna skulle återkomma och befästa Åland och hota Sverige.
En generalintendent Fock gav konungen rådet att utrymma öarna i bland annat nordöstra Åland, men kungen tyckte att ”det skulle väcka allmänhetens fasa och avvända folkets hjärtan, som var hans majestät högeligen tillgivne”. Kungen lät sig dock övertalas att ”handla emot bättre övertygelse” och skrev i oktober 1808 en order att Brändö och Kumlinge skulle utrymmas. Att utrymma Sottunga var ännu inte aktuellt.
Folket tredskade
Man skred till verket och lyckades någorlunda väl med utrymningen av öarna i norra Brändö. Men vinterns antågande och folkets tredskande gjorde att utrymningen av södra Brändö och Kumlinge misslyckades. Tanken var att man skulle flytta bort allting, det vill säga hus, lösegendom, kreatur, foder som hö och halm, men det var ett alltför tidskrävande arbete och man lyckades inte uppbringa tillräckligt med fartygskapacitet för att få allt gjort i tid.
Kosacker började komma över från öster och de gjorde smärre framstötar här och där. Kosacker hade även stationerat sig på Sottunga för att märka ut vintervägar för de större truppenheterna, som det var meningen att föra över senare från östra sidan av Skiftet.
Emedan kosacker hade använt Sottunga som stödjepunkt och utstakat vinterväg över Sottunga, insåg de svenska att även Sottunga måste förstöras. Ordern om att allt till slut skulle brännas utgick från högkvarteret på Jomala gård den 27 januari 1809: ”…ett detachement av 15 hästar ur Livgarde till häst, samt 100 man infanteri, helst jägare, under ryttmästaren Wahlfelts befäl skulle avgå från Föglö så tidigt om morgonen att det kan i första dagningen inträffa vid stora Sottunga by, manskapet försett med proviant för dagen sam 30 skarpa skott per man. … Innevånarna uti Sottunga tillsäges att bärga allt deras husgeråd och foder, för att återfölja med detachementet till Föglö varefter åbyggnaden uppbrännes…”. Motsvarande expeditioner gick till öarna i Kumlinge.
”En sorglig syn”
Ett ögonvittne, Gustav Montgomery, satt på kvällen söndagen den 29 på Bänö och betraktade förödelsen. ”Det var en sorglig syn, att från fyra öar se lågor, vilka itända av egna medborgare, förtärde andra medborgares, med svett och möda uppförda boningar, dem ägarna, de husvilla, fattiga människor, många av dem ålderstigna och sjukliga, själva nu biträdde att förstöra. Det kan med skäl kallas ett brinnande och likväl skönt, ehuru smärtsamt offer för fäderneslandet”.
Dagen efter, dvs. den 30 januari rapporterar befälhavaren Wahlfelt vad som har hänt på Sottunga: ”Jag ankom dit i gryningen. Då allt var tyst för fienden, kallade jag genast bönderna ner till stranden där jag uppläste generalens order för dem om byns brännande den dagen. Manskapet avdelades till varje hus för att bärga. Allt redbart samt husgeråd utbars på backen för att så fort man hann, köras till Bänö. Till och med fyra resor var bönderna över, men hann ändå inte hämta allt, utan en del fick stå kvar på backen. En mängd kreatur fläkte sig på isen, vilka slaktades och måste kvarlämnas över natten. Idag har jag befallt bönderna att åter fara dit för att avhämta de kvarblivna kreaturen på Sottunga samt saker. Bönderna är inhysta uti byarna närmast Bänö. Landstormen befalldes försöka bärga kreaturen på isen”.
Men trots allt detta kunde den ryska härens framfart inte hindras. I mitten av mars överfördes flera tusen man österifrån till Kumlinge och därifrån tågade ca 750 ryssar den 15 mars över Sottunga till Föglö. Resten tågade över isen till Vårdö. Bara två dagar senare den 17 mars retirerade hela den svenska armén under ledning av von Döbeln via Eckerö över isen till Sverige och så var även Åland förlorat.
Ryssarna tog det sista
Det är uppenbart att sottungaborna hade återvänt hem rätt snart efter branden och inrättat åt sig tillfälliga bostäder. På den här tiden fanns det i Sottunga by ca 150 invånare. Och inte nog med att allt var uppbränt. Då ryska hären tågade över Sottunga den 15 mars hade man tagit ”det sista”. Då rånade man befolkningen på dess mat, kläder och reda pengar. Utbyborna på Mosshaga, Södö, Finnö, Husö och Hästö fick vara i fred för förstörarna och hjälpte till med inhysning av husvilla sottungabor.
Prosten på Kumlinge Isak Höckerts skrivelse till lantdagen i Borgå och sottungabornas egna skrivelser ledde till en hel del ersättningar för skadegörelsen både från svenska och ryska staten.
Sottungabornas skrivelser ger en intressant bild av hur man då levde och bodde. För varje gård räknas i skrivelserna upp det man förlorat i fast egendom och i lös egendom samt det man förlorat under ryssarnas genomtåg den 15 mars.
Bonden Eric Johansson å halva hemmanet no 7 (det som senare blev Grankulla) förlorade fast egendom: ”en stuga med förstuga, ½ uti en kammare, 2 klädesbodar, en sädesbod, hela ladugården med stall och fårhus, ½ uti en ria och loge och tvenne lador, en badstuga”. Det han förlorade i lös egendom var: ”200 Ltt (lispund) hö, 120 Ltt halm, 1 ko och en kviga samt flere sorters diversevaror, värderat till 140 rubel silver”. Då ryssarna tågade över Sottunga den 15 mars tog de av honom: ”i kontanta penningar uti svenskt banco mynt 2 riksdaler. Större och mindre klädespersedlar samt matvaror, värderat till 10 rubel silver”.
På liknande sätt såg det ut för alla de uppräknade 15 bönderna, prästen Salmelin, prästgården och 6 torpare och båtsmän.
Bland den uppräknade fasta egendomen kunde det också finnas brännhus, vedlider och vagnslider och bland lösegendomen förekom allt möjligt, såsom smör, sälspäck, saltströmming, kålrötter, potatis, sängkläder, sjöredskap, snickarverktyg, tjära, slipstenar, mm. Den 15 mars förde ryssarna med sig även ”en häst med släda och allt tillbehör, ett sjöbodtak, storbåtstaglage, ett sjöhus, två förlorade sjöbodar, 3 st heldukat guldringar, silverbägare, skötbåtssegel, ett par stövlar, sprisegel, laktunnor, silkesdukar, kohud, guldringar, mm.” Det är uppenbart att det knappast fanns andra hus kvar än sjöbodar och dessa användes nu som bränsle, åtminstone 6 sjöbodar gick åt den 15 mars, kanske just de kåkar som sottungaborna i sin nöd hade tagit i användning som bostäder.
Nödhjälp
Men på något sätt kom man igång igen. Listorna över förlorad egendom gav så småningom den omtalade nödhjälpen men först flera år senare. Men då den väl kom sägs det att man på hela Åland upphandlade hustimror och förde ut till skärgården och timrade upp. Dessa var i de flesta fall redan gamla så det gällde även att så småningom sätta upp nytt. Sottunga var skogfattigt och man fick söka timmer där det fanns. Nybonden fick sin nya stuga av sin svärfar på Korpo, men den byggdes upp först 1817.
På en gård fanns före branden normalt tre varmrum och 8 till 10 uthus. Några syneinstrument uppgjorda år 1817 visar hur man på två av gårdarna hade lyckats bygga upp husen igen. På Utgårds hade man då redan uppfört 3 nya varmrum och 8 nya uthus och man var väldigt välrustade, medan Nybondas igen hade bara ladugården och en bod ”i gott stånd”, det vill säga förnyade. Stuga och visthus var under byggnad och loge, stall, bastu och ria måste ännu uppföras. Vi vet inte hur det stod till med de andra gårdarna och torpen.
Prästen utpinad
Men hur det stod till med prästen vet man desto mera. Han hette Johannes Salmelin och hade då redan varit ca 20 år på sin post, men kom att verka som präst på Sottunga i hela 53 år. Ingen hade tid med hans bekymmer. Först får han bo på Föglö, sedan på Mosshaga och Finnö. Han beklagar sig över att ingen vill bygga honom en ny prästgård och ingen vill föra honom till kyrkan om söndagarna. Sittande ytterst utpinad på Mosshaga skriver han bl.a.: ”Ingen människa är så illa utkommen och strandsatt som jag, beklagansvärt! … Då andra nu hava bärgat fodret uti ladorna sina, måste mitt vara under bar himmel i regn och väta och när omsider snö faller för var mans dörr, vart skall jag taga vägen, miserere mei (min stackare) med hustru, barnen små och boskapen”.
Han skriver till alla tänkbara instanser men får inte sottungaborna att göra som han vill. Han får fortsätta att själv ro till kyrkan. Till slut år 1812 skriver han direkt till kejsaren, börjandes och slutandes sin skrivelse på följande sätt: ”Eders Kejserlige Majestäts prisvärdaste nåd och ynnest, som väckt så många människors glädjefullaste förundran, uppmuntrar mig, att Eders Kejserliga Majestäts Thron med denna min underdånigaste anhållan och begäran nalkas. … I avvaktan av Nådigste villfarighet och bönhörelse framhärdar jag med djupaste undergivenhet, att vara Eder Kejserliga Majestäts allerunderdånigste trofastigste tjänare och undersåte”. Men inte ens kejsaren fick sottungaborna att reagera. Och först 1814 fick Salmelin sin prästgård.
Det sägs att det tog bortåt 50 år innan sottungaborna igen var i samma situation som man varit före brändslen. 50 år av utveckling hade gått förlorade, även om man säkert kan hävda att återuppbyggnaden förde med sig en del moderniseringar i hemmen.
