Den siste galeasskepparen
Med Per Sundberg (bilden) har en genuin personlighet, en frejdig humorist och en handlingens man gått ur tiden”, skrev Maj-Len Lindholm på familjesidan den 3 april med anledning av den tragiska drunkningsolyckan på Kökar 20 mars.
Jerker Örjans har också skrivit om Per Sundberg, i Albanusboken för 18 år sedan. När Albanus-bygget planerades 1986, gjorde Sundberg sprängningsarbeten på Kumlinge. Han sökte upp Örjans, som då bodde där, för att avråda från planerna på ett galeasbygge.
Örjans skrev ned Sundbergs berättelse som han kom ihåg den från en mycket trevlig kväll i den före detta galeasskepparens sällskap.
Per-Olof Sundberg är bonde på Simons i Karlby i Kökars kommun. Han är också bergssprängare och reser runt i skärgården med kompressor och lufthammare och spränger för husgrunder och vägar. Per tycker att det arbetet, i stendamm och buller, är paradiset i jämförelse med att vara galeasskeppare. Då planerna att bygga en galeas blev kända var han en av dem som avrådde.
– Den tiden är det nog bäst att vi glömmer.
Gösta Westerberg och jag köpte galeas 1959. Den hette Gerd och var byggd i Geta på Andersö 1937. Den lastade 125 ton och hade två små triangelformade segel. Maskinen var en Bergsundare på 35 hästkrafter. Vi tog över Gerd i Kimito. Första resan gick till Pargas där vi fick besiktning utan problem. Sedan for vi till cementfabriken, men till ingen nytta. Vi fick ingen last så vi for hem till Kökar.
Första lasten var sand från Långskär till Mariehamn. Vi lastade i bakluckan först. När vi sedan lastade i framluckan började skutan läcka så att vi inte kunde hålla den flytande trots att vi pumpade både med länspumpen på motorn och med handpumpen. Vi sjönk vid bryggan. Vi fick lov att hämta kommunens brandspruta och sågspån från Sottunga. En del av lasten förde vi sedan över på Venus, en jakt som också väntade på sand.
Av en trälåda gjorde vi en mörskopa. En sådan skall alltid finnas ombord på en galeas, så att man kan föra ned sågspån under båten för att täta läckor. Men sågspånet tog slut och motorsprutan strejkade. Vi fick lov att fara runt land och leta myrstackar, men på Sandskär innehåller myrstackarna mest bara sand. Vi var två man som pumpade i åtta timmar så mycket vi orkade men inte förrän vi fick sågspån från Sottunga och motorsprutan på grej lyckades vi få skutan torr och tät. Vi hade då arbetat tjugofyra timmar non-stop och hade halva sandlasten kvar ombord.
Med full last inne körde vi mot Mariehamn men vi kom inte så långt. I Hästö strömmarna bullrade det till i motorn och så stannade den. Det visade sig att svänghjulet lossnat så det klarade vi av utan utomstående hjälp. Vid Ledskär fick vi havssjön på oss och rullningen spolade bort både sågspånet och myrstackarna. Vi klarade oss med knapp nöd till Mariehamn genom att köra bensinpumpen och pumpa för hand hela tiden.
I Västrahamnen sprang jag upp och lyckades få tag i en lastbil som for till Klintens Trä och hämtade ett lass sågspån. När skutan var tät flöt det så mycket sågspån på Svibyviken att man nästan skulle ha kunnat gå torrskodd till Möckelö. Då först var det tid att ta ner seglen. Före nästa last var vi på varv och drevade om hela skutan.
I fem år höll jag på med Gerd. Det var vissa saker som man måste komma ihåg och dem lärde jag mig så småningom. Sjögång skulle man undvika och i synnerhet rullning om livet var en kärt. Att ha sågspån ombord var lika viktigt som att ha olja och först i tredje hand kom maten. En gammal galeasskeppare lärde mig att blanda rågmjöl i sågspånet. Det hade jag mycket nytta av.
När färjfästet byggdes på Prästö förde vi sand dit från Långskär. Det var samma tidtabell som alltid, lasta och lossa på dagarna och köra på nätterna. Ibland var det inte så lätt att hitta. På en resa överraskades vi av vind och rullningen sköljde ut sågspånen. Vi pumpade med handpumpen hela resan med brödkakan inom räckhåll på kajuttaket. Då var det inte så lätt att navigera och vi körde för långt. När vi kom till färjfästet måste vi lämna pumpen för några ögonblick för att göra fast. Det räckte för vattennivån att nå svänghjulet och vattnet stod som en pelare ur maskinrumsskylettet. Då gällde det att snabbt purra byggjobbarna och få ned en pump.
Gerd hade jag till 1964. 1965 köpte jag Anita för 16.000 mark. Den lastade 190 ton. Det är 3.800 säckar cement. Det plockade jag vid behov ensam på tolv timmar. Anita hade en Bolinder Munktel motor på 80 hästkrafter. Segel fanns det men jag tror inte att jag någonsin hade dem uppe. Anita var byggd i Borgå efter kriget och i bättre skick än Gerd. Men det jag lärt mig på Gerd dög nog på Anita också. Alltid när man kom ombord var det samma procedur. Först kontrollerades att det fanns sågspån och sedan att yxan satt i pollaren där släpökan var fastgjord. När man sjunker i skarplast finns ingen tid att knyta upp fånglinor.
Med Anita hade vi tur många gånger. En gång i april kom vi från Stormälö med grus hem till Kökar. Vi hade fint väder till Kalkkobbarna men där kom det väder från nordost. Vid Skarvgaddarna var det halv storm och snöyra. Det gick inte att fortsätta så vi ankrade under land och stack ut mycket kätting. För säkerhets skull höll jag motorn på tomgång. Då hördes ett jädrans brak. Jag trodde att masten gått överbord men det var ankarkättingarna som sprungit. Eftersom vi inte hade någon sikt så var vi tvungna att köra sakta framåt mot vinden. Två gånger förlorade vi styrfarten och måste kovända för att komma upp mot vinden igen.
När det ljusnade började vi köra hemåt. Fortfarande hade vi ankarkättingarna släpande längs bottnen. I Hellsö strömmen börjar sjöarna slå över och fyller däcket nästan ända upp till relingarna. Då ser jag luckpresenningarna simma iväg som stora flundror i vattnet och sedan börjar luckorna flyta upp till ytan. Det är ingen tid att lova upp mot vågorna så jag lägger dikt babord mot land. Motorn går ännu och jag styr in mellan två små holmar. Samtidigt som jag känner att skutan står fast i leran stannar motorn.
Jag var den sista som höll på med galeas på Åland och sista resan var i november 1972 från Pargas till Mariehamn med cement. Man var nog litet tokig som inte slutade tidigare. Och andra tyckte säkert likadant. Jag träffade en Ek från Hankkija för några år sedan som tyckte att åländska skeppare var ett särskilt släkte. På Andelslaget i Åbo hade han varit med och lastat handelsvaror på en galeas som redan hade grus och cement ombord så att däcket var under vattnet. Det var fredag kväll och omöjligt att få försäkring på varorna när galeasen gav sig av.
Det var jag det, kunde jag tala om för honom, och jag kunde berätta hur det gick också. Handelsman på Sottunga ringde och beställde varor och jag for runt och lastade. När vi kom till Åbo så fanns det mera varor på kajen än jag hade räknat med, så vi hade faktiskt fyra, fem tum vatten på däck när vi körde från Åbo på kvällen. När vi kom till Berghamn vågade vi oss inte ut på Skiftet utan vände tillbaks till Kittuis för att vänta på bättre väder.
Under efternatten vackrade det och vi for ut igen i en svag sydväst. Men mitt ute på Skiftet kommer det väder från nordväst och skutan börjar rulla och läcka så att motorpumpen inte längre räcker till. Jag går ner i maskinrummet och startar bensinmotorpumpen. Sedan går det bra en stund tills en våg slår in genom skylettet och släcker bensinmotorn. Nu gäller det att pumpa för hand för vi är fortfarande nästan mitt ute på Skiftet. Men också handpumpen havererar.
Nu är det fråga om minuter innan vattnet når svänghjulet. Jag säger åt rorsman att kryssa mot vinden för att minska vattnet på däck och går ner i maskinrummet för att arbeta med bensinmotorn. Jag torkar av den flere gånger men de startar inte. När svänghjulet är en tum ovanför vattnet går jag upp på däck och säger åt rorsman att om inte pumpen går när jag nästa gång kommer upp, så går vi i ökan. På vägen ner tar jag mina sänkläder och en överrock med. Så häller jag bensin över pumpmotorn och tänder på. Efter en stund släcker jag elden med rocken och sängkläderna. Sen startar pumpen, men då är det inte mer än några millimeter som skiljer svänghjulet från vattenytan%u07EA
– Någon så stor ovän har jag inte att ja skulle önska honom till galeasskeppare.
