Idag disputerar Tomi Riitamaa – Hans avhandling slår hål på myter
Den finlandssvenska litteraturen är inte så styvmoderligt behandlad i Sverige som många kanske tror. Bland annat detta visar Tomi Riitamaas färska doktorsavhandling.
– Min avhandling är ett pionjärarbete som slår hål på en del myter, säger Tomi Riitamaa.
”Isolerat och övergivet nationsfragment, hänsynslöst ihjältiget?” – det är titeln på Tomi Riitamaas doktorsavhandling, som har underrubriken ”Studier i den finlandssvenska litteraturens position och predikament i Sverige”. Avhandlingen består av fyra vetenskapliga artiklar publicerade mellan 2015 och 2019, plus en så kallad kappa som knyter ihop artiklarna.
Tomi Riitamaa, till vardags kulturredaktör på Nya Åland, berättar om hur han hittade ämnet för sin avhandling:
– 2009 uppmärksammade man märkesåret 1809 då Sverige och Finland skildes åt. Det året skrev Jonas Thente, litteraturkritiker på Dagens Nyheter, ett raljerande inlägg på sin blogg på DN:s hemsida, med rubriken ”Problemet med Finland”.
”Det räcker med att man slinter på detta med huruvida det heter svenskfinne, svenskfinländare, finlandssvensk, finländsk eller svensk – så är man körd. Gör man inte det finns det alltid något annat att få fan för”, skrev Thente.
– Inlägget skapade ont blod under märkesåret när man skulle uppmärksamma det som fortfarande förenade, säger Tomi Riitamaa, och tillägger att Jonas Thente själv har finlandssvenskt påbrå och därmed säkert koll på begreppen.
– Men jag tyckte inlägget var intressant, också för att jag själv har många identiteter: uppvuxen i Sverige med finlandssvensk far och finsk mor.
Överlevnadsfråga
Reaktionerna på finlandssvenskt håll blev starka på Thentes inlägg.
– Ända sedan skilsmässan har man sett de kulturella banden till Sverige som en överlevnadsfråga. Litteraturen blir central i en minoritetskultur som definieras av det gemensamma språket, och man har ansett att den finlandssvenska litteraturen blivit styvmoderligt behandlad i Sverige.
Enligt Tomi Riitamaa är det här en diskussion som har förts ända sedan mitten av 1800-talet.
– Men det har aldrig utforskats vetenskapligt i ett bredare perspektivt, bara tangerats.
Språket inte en barriär
Ulla-Lena Lundbergs ”Marsipansoldaten” (2001) och Lars Sunds ”Tre systrar och en berättare” (2014) behandlas i varsin artikel i avhandlingen. Ett återkommande begrepp är ”det sverigesvenska förlagsargumentet”, alltså frågan om huruvida finlandssvenska författare ska anpassa sitt språk för en sverigesvensk publik.
– Ulla-Lena Lundberg är en av de finlandssvenska författare som har uttryckt sig tydligast när det gäller rätten att använda sig av finlandssvenskt språkbruk, säger Tomi Riitamaa.
– En del finlandssvenska recensenter oroar sig för hur sverigesvenskar ska förstå. Men i mitt material har jag inte sett något som tyder på att svenskar haft svårt att förstå, tvärtom så har de hyllat språket i både Ulla-Lena Lundbergs och Lars Sunds roman, säger Tomi Riitamaa.
När det gäller Marsipansoldaten skilde sig mottagandet åt mellan Sverige och Svenskfinland.
– I Sverige hade man lättare att läsa den som roman medan vissa inhemska läsare tenderade att läsa den som en krigshistorisk faktabok och slog ner på faktafel, till förfång för romanen som konstverk.
Utgivningen minskar inte
Enligt Tomi Riitamaa finns det en spridd uppfattning om att utgivningen av finlandssvensk litteratur i delupplagor i Sverige minskat på senare år. Men i sin avhandling visar han att det inte stämmer.
– Jag gjorde en kvantitativ studie av utgivningen 2000–2016 och jämförde med resultatet från en studie av utgivningen på 1960–1970-talet, och den har inte minskat jämfört med den perioden i alla fall.
I den sista artikeln undersöker han hur mycket plats den finlandssvenska litteraturen tar i litteraturhistoriska standardverk och lexikon. Svaret är: dubbelt mer än vad befolkningsantalet skulle motivera.
– Per capita ges det ut lika mycket litteratur i Svenskfinland som i Sverige. Men när jag räknade sidor och rader så upptog den finlandssvenska litteraturen 5–8 procent av utrymmet, med ett befolkningsantal som motsvarar 2,4–4 procent.
”Kulturella reservat”
Däremot tenderar all finlandssvensk litteratur att buntas ihop med annan finlandssvensk litteratur, i stället för med annan svensk litteratur som bygger på samma teman. Tomi Riitamaa kallar fenomenet för ”kulturella reservat”.
– Även om den finlandssvenska litteraturen får ett stort utrymme så visar jag att den exkluderas från den centrala kanon, att den exotifieras.
Titeln på avhandlingen är en omskrivning av något som Arvid Mörne skrev i en pamflett 1918.
– Men jag fogade till ett frågetecken, och svaret är nej, säger Tomi Riitamaa.
– Den finlandssvenska litteraturen är inte hänsynslöst ihjältigen i Sverige. Men kanske delvis missförstådd, just i och med att den exotifieras och inte ses som en naturlig del av den svenska litteraturen. Jag vill hävda att min avhandling är ett pionjärarbete som slår hål på en del myter och förutfattade meningar om den finlandssvenska litteraturen.
