Den åländska byn försvinner från kartan
Våra samhällen blir allt större, allt mer vaga i konturerna. Kommuner slås ihop och de forna bygränserna suddas ut till den grad att till och med namnen riskerar falla i glömska.
Minnet av den åländska byn så som den såg ut under mitten av 1800-talet kan lära oss mycket och borde därför bevaras och levandegöras.
Det anser professor emeritus i folklivsforskning Nils Storå som i går höll sin andra föreläsning för sommaren vid Jan Karlsgården.
Talande byggnad
”Den åländska byn” är rubriken på dagens föreläsning och Jan Karlsgårdens mangårdsbyggnad från Finström Bamböle det konkreta exemplet på temat.
– Mangårdsbyggnaden Jan Karls är som ett monument över en välmående bondekultur. Nu när den traditionella bondenäringen ger allt mindre inkomst är det särskilt angeläget att granska bondesamhällets glansdagar.
Friluftsmuséets huvudbyggnad flyttades från Bamböle år 1934. Under den period som Storå för tillfället intresserar sig för, mitten av 1800-talet, bestod byn av fem hemman, tio gårdar och elva torp. Det livliga skeppsbyggeriet gjorde att andelen obesuttna var betydande, behovet av extra hjälp på gårdarna var stor.
– Man brukar säga att den åländska bonden också var fiskare och sjöfarare. Man hann helt enkelt inte med allt.
Rätt på millimetern
Med det så kallade tegskiftet eller solskiftet följde behovet av en organiserad gräsrotspolitik i byarna.
– Nu gällde millimeterrättvisa mellan hemmanen, det kunde finnas tegar som var bara ett par meter breda och då måste man komma överens med grannen.
Skiftet fick sitt namn efter regeln att den allmänna marken skiftades till hemmanen enligt placering och storlek. Den östligaste gården i byn skulle ha det östligaste skiftet.
– Det var mycket som diskuterades i byn på den tiden. Under byastämman bestämde man om fattigvården och socialhjälpen, som var särskilt omfattande i byar med många obesuttna. Man bestämde när korna skulle släppas på bete och hur naturresurser skulle förvaltas.
