Cyndee Peters drog full hus i Jomala
Cyndee Peters röst är djup och klangfull, skön att lyssna till. Hon utstrålar ärlighet och direkthet, rakt på sak och hon är hemma i gospeltraditionen, skriver Nyans recensent om lördagens konsert ”Änglaljus” i Jomala kyrka.
Good News står uppställda framme i knökfulla Jomala kyrka. Sakta skrider John Kluge fram i mittgången. Han bär ett ljus. Han sjunger. Han vill skapa stämning. Komma med änglaljus.
Efter några väl framförda låtar introducerar Kluge Kollegan Chadwick från Los Angeles. Han får hela publiken att resa sig upp i en hälsning till amerikanen som sjungit för en massa celebriteter inklusive Bill Clinton.
Kluge är en storvuxen karl och Chadwick känns som en späd pojke. Han presenterar sina sånger på engelska och sjunger på engelska, och visar sig vara en riktig jazzbegåvning. Det är skönt att lyssna till honom även om hans utstrålning är lite blek.
Pianisten Daniel Stenbaeck lyser däremot där han gömmer sig bakom pianot. Det porlar om hans solon och det är ett rent underverk hur han kan få ut så mycket av det småtråkiga pianot i kyrkan. Han visar sig under kvällens lopp vara en briljant pianist som behärskar många stilar.
Många hade säkert kommit för att höra Cyndee Peters, så när showmaster Kluge introducerar en vän som alltid får honom på gott humör var det en efterlängtad vitaminspruta som tog oss med på afrotåget. Vilken sväng och vilket gung! Det pirrade i hela kroppen av glad energi när hon sjöng.
Cyndee Peters röst är djup och klangfull, skön att lyssna till. Hon utstrålar ärlighet och direkthet, rakt på sak och hon är hemma i gospeltraditionen. I Regers Marias Vaggsång visade hon också att hon är vän med det ljusare huvudregistret.
Kören Good News under Johanna Grüssners ledning, körade suveränt. Tänk att lilla Åland kan frambringa en gospelkör av den här kalibern! Under de några sånger som kören framförde solo var klangen fyllig och svänget satt på plats. Joy to the world var en glad upplevelse.
En överraskande krydda var säckpipan. Först riktigt anonymt någonstans från läktaren, men i vackra Amazing grace, som ju ”skall” spelas på säckpipa, fick vi se vem annan än Kjell Frisk! Ett friskt inslag.
Primus motor, huvudperson och något slags speaker får man väl kalla John Kluge. Han besitter en behaglig röst särskilt när han rör sig i falsett. Ett rätt så tätt vibrato tyder på en del spänningar i kropp eller ansikte. O helga natt hade krävt lite mer klassisk sångteknik. Nu fick han närmast skrika fram höjdtonerna.
Potential finns det helt klart till något mer.
Publiken var begeistrad och klappade fram Stilla natt som extra nummer. Den sjöngs på tre språk och i sista versen fick vi sjunga med.
Något lite obekvämt gnagde i mig under konserten.
Jag upplevde under kvällens lopp att Kluge försökte sälja julstämning åt oss. Han marknadsförde känslor via händelser, ”jag sjunger det här för min mamma”, det här lärde mig min mormor, en flicka som inte vet vem hennes pappa är, soldater på väg till Afganistan etcetera utan att jag kände någonting alls.
Kluge var inte i sig själv på djupet, det stannade vid ytan. I mig kändes som om han med ord försökte förföra oss. Men till vad? Väcka sentimentalitet? Pirra till det så där lite lagom mycket? Känna lite lagom julkänslor?
Spelar man på känslor på det här lite amerikanskt hurtiga sättet balanserar man på en tunn tråd. Det kan lätt bli banalt.
