Bore (I), en riktig överlevare
Någonstans i texten kallar Leif Kindbom ångfartyget Bore, senare Bore I, för ”en överlevare”. Det är en väl vald beteckning på, ett fartyg som sjösattes år 1898 och var i drift i hela 63 år, ända fram till år 1961. Hon hann nämligen uppleva mycket av dramatik genom åren: gick på grund och sjönk på själva nyårsnatten vid sekelskiftet, bärgades, renoverades och sattes i trafik igen, upplevde krig och utsattes för eld och explosioner, gick på grund om igen, men kom igen och behöll sitt goda anseende.
Via Åland
Bore – byggd i Helsingör i Danmark – och efter första förlisningen omdöpt till Bore I tillhörde den första generationen av fartyg byggda för att gå i året runt-trafik mellan Finland och Sverige. På rutten Åbo-Stockholm var hon också det fartyg som med regelbundna anlöp gav Mariehamn tidtabellsenliga förbindelser med Stockholm och Åbo.
Under sin levnad fick det eleganta koleldade passagerarfartyget med sina två kännspaka skorstenars vara med om en enorm utveckling inom passagerarsjöfarten på Östersjön. När hon sattes i trafik var klassindelningen ännu sträng med indelning i första, andra och tredje klass men med tiden skedde en utjämning och när hon togs ur trafik stod man redan på tröskeln till den moderna trafik med bilfärjor som vi fått under de senaste årtiondena. Då hade även Bore I genomgått många ombyggnader som förändrat både hennes yttre och inre.
Resandets historia
Leif Kindblom beskriver både en sjöfartsteknisk- och en kulturhistorisk utveckling i sin bok. Han har även tidigare, i boken ”Så reste vi” , skrivit om resandet i historiskt ljus och därför kan han också i den här boken berätta om hur det var att resa mellan Finland och Sverige med ångbåtar som Bore I.
Kindbom berättar också kort om tidigare epoker, från snabbseglande paketsumpar till de första ångfartygen. Postväg och postrodd finns också med.
Snabb utveckling
I dag är vi bortskämda med att passagerarfartygen skall gå som på räls. De skall komma in i hamn på minuten och tryggt och säkert föra oss genom trånga skärgårdsfarleder och över öppet hav. Vinter eller sommar gör ingen skuillnad. Ofta går vi inte ut på däck en enda gång under en resa. För mindre än ett sekel sedan var det annorlunda. Isen kunde ställa still stor förtret också för fartyg som Bore I, som ändå försetts med starkt maskineri och isbrytande stäv. Länge manövrerades hon och andra ångfartyg från en öppen kommandobrygga, såväl i stekande sommarsol som i vinterns snöstormar. Navigationsutrustningen var, i jämförelse med dagens, mycket bristfällig och när dimman lade sig tät hade man stora svårigheter att ta sig fram.
Samhällsutveckling
Trots att det kunde finnas mer än noga att berätta enbart om Bore I nöjer sig Kindbom inte med det. Vi får också en beskrivning av en hel rad andra samtida fartyg och av hela trafikutvecklingen. Dessutom väver han hela tiden in i texten noteringar om den samhällspolitiska utvecklingen: Bore sjösattes ju när Finland ännu var ett storfurstendöme under tsar Nikolai II och med Oscar II som kung i Sverige. Ibland kan utvikningarna kännas lite väl många och en del upprepningar har inte heller kunnat undvikas, men ambitionen att skildra en hel epok är ändå lovvärd .
Boken är rikt illustrerad med många fina svartvita bilder. Störande är dock – det i dag tyvärr alltför vanliga – otyget att sätta in bildtexter i själva bilderna. Ett bra grepp är däremot att boken i slutet försetts med komprimerade faktauppgifter om många av de fartyg som nämns i texten. På det sättet blir den också något av en uppslagsbok.
