Bluesveteraner orkar än
Om man bara tar sig förbi omslaget, som är så märkligt att man undrar om det är STMBB eller deras art director som har the blues, så är det här en trevlig comeback av ett band som varit med på ett eller annat sätt i 40 år.
Lika bra att lägga korten på bordet: många av oss tycker att den enda bluesen som är värd sitt namn spelas av fattiga musiker med afro-amerikanska rötter. Men den genren är i princip utdöd, bortsett från gubbarna som skivbolaget Fat Possum då och då hittar under bråtet på juke joints i Mississippi.
Engagerat
Därmed inget ont om St Marcus Blues Band från Jakobstad. Bluesen förvaltas ivrigast av vita européer och i synnerhet finländare håller lågan vid liv. STMBB har gjort det i olika konstellationer sedan 1967. På 70-talet vann de rock-SM och släppte en LP under namnet Fantasia.
Och om gubbar skall spela bluesrock får det gärna låta så här engagerat. Fans av Clapton, Stevie Ray, ZZ Top och Lynyrd Skynyrd har hört licksen förut men STMBB gör det minst lika bra som någon annan just nu. De utmanar ödet med en cover på Creams White Room och förstås kan den inte jämföras med originalet. Men den är inte heller något bottennapp.
Det finns en bredd som mer än väl motiverar att Two Sides är en dubbel-cd. Variationerna på den vanliga tolvtaktsbluesen är helt okej, men riktigt spännande blir det när bandet går utanför ramarna. Precis som tidiga Fleetwood Mac och andra blues boom-band som överlevde de första åren glider STMBB då och då över i arrangemang som rent ut sagt är progressiva. Nio minuter långa Thrill 2 är ett prima exempel.
Om hela plattan hade varit lika tung och annorlunda skulle vi kunna tala om klassiker. Men alla som är intresserade av vit blues bör ge STMBB en chans.
