Beskriver unika Södergårds i Skarpnåtö
Unik är ett ord som etnologiprofessorn Nils Storå (bilden) har ovanligt lätt att ta till när han beskriver kulturmiljön på Södergårds i Hammarland Skarpnåtö.
Gårdsmuseet har nu, genom Storå, fått sin beskrivning i museibyråns serie Sevärt på Åland.
Södergårds i Skarpnåtö by är känt för de flesta ålänningar och för många även utanför Åland genom att det var här som filmen om Stormskärs Maja spelades in. För filminspelningen hade man byggt upp den östra länga i den tidigare kringbyggda gården som kuliss, men annars är det mesta sig likt. Välbevarat, kulturhistoriskt värdefullt. Unikt på många sätt.
Omvårdnad
När Nils Storå berättar om sitt möte med Skarpnåtö och Södergårds är det också det pietetsfulla bevarandet, omvårdnaden och respekten för en gammal gårdsmiljö som han framhåller.
– Jag kom till Södergårds första gången år 1961 och när jag jämför med de fotografier som jag tog då är det förvånansvärt hur litet som har förändrats, säger han.
Enligt Storå hör Södergårds byggnader till de äldsta bevarade i trä på Åland och han ställer frågan varför de fortfarande finns kvar.
”Fädrens gärningar”
Svaret som han ger på sin egen fråga är att Skarpnåtö legat litet på sidan om, men också att de som bebott gården känt vördnad för fädrens gärningar, som Arvid Häggblom uttryckte det 1961.
Att det inte är bara den yttre miljön, utan också den inre, inklusive ett rikt föremålsbestånd, som finns bevarad är också värt att notera.
– Här har vi inte kastat bort något i onödan, sade Arvid också till Storå.
Över generationer
Att Södergårds bevarats – och dessutom på sin ursprungliga plats – hänger enligt Storå dessutom samman med att man genom flera generationer insett kulturmiljöns värde.
– Efter Arvid och Lilly Häggblom var det Ragnar och Evy Häggblom som tog över och nu förs arbetet vidare av deras dotter Britt-Marie Häger och hennes man Jan-Anders, säger Storå.
Han menar att det krävs eldsjälar för att hålla intresset vid liv trots att generationerna växlar.
Maja-filmen
Att det var inspelningen av Stormskärs Maja 1974 som blev startskottet för ett hembygdsmuseum på gården är ingen hemlighet. Filminspelningen och filmen gjorde att många ålänningar, men också folk på fastlandet och i Sverige ville komma till Skarpnåtö. Det blev en riktig anstormning.
– Vi blev nästan illa tvugna att öppna ett museum. Vi hade trott att det skulle lugna ner sig efter den första sommaren, men det blev ju inte så. En sommar fick vi ta emot fyrtio bussar, säger Britt-Marie Häger.
Och fortfarande kommer det busslaster med besökare från fastlandet, Sverige och Danmark och när filmen gått i repris har besökarna också ökat i antal.
Södergårds i Skarpnåtö är ett privat museum som i dag drivs av en hemgårdsförening och gården fungerar i dag också som hembygdsgård för byn.
Arkiv guldgruva
När Nils Storå nu på museibyråns uppdrag beskrivit gården har han haft ovärderlig hjälp av att man genom tiderna hållit ordning på gårdens papper.
– Det fina gårdsarkiv som numera finns deponerat i landskapsarkivet är en verklig guldgruva, säger Storå.
Tidigt bebott
Riktigt när Skarpnåtö fick sin första befolkning vet man inte, men Storå hänvisar till en skattehandling från 1537 där tre manspersoner finns omnämnda: Per Johansson, Nils (Persson) och Per Torstensson. Av uppgifterna kan man läsa sig till att det var fråga om ett hemman som bebrukades av två åbor.
Så fortsatte det både före och efter stora ofreden, som ödelade Skarpnåtö, till dess man i slutet av 1700-talet kom i hop sig, bland annat på grund av trångboddhet och gick till tings. Sedan delades gården i Norrgårds och Södergårds, men man fortsatte att ha mycket att göra med varandra.
Ovanlig lillstuga
Den nuvarande mangårdsbyggnaden på Södergårds beskriver Storå som en från början typisk åländsk parstuga från slutet av 1700-talet. Den har på 1800-talet höjts och fått en farstukvist. Intressant i gårdsmiljön är den lillstuga som inte är någon egentlig lillstuga utan ett par kamrar i en gårdsbyggnad. Det har inte funnits någon spis att koka mat på i bygganden. Möjligen är det fråga om en sytningsstuga, menar Storå.
– Västra kamrarna har man kallat den.
Skeppsbyggen
I skriften berättar Storå om bland annat det magra jordbruket, den framgångsrikare djurhållningen, det mycket viktiga fisket och om skeppsbygge och sjöfart. Under senare delen av 1800-talet byggdes flera större segelfartyg på Skarpnåtö.
Bland intressanta personer som lyfts fram finns ”tusenkonstnären” Pehr Hindersson 1759-1830, skicklig byggmästare och snickare och finsmed med konstnärligt handalag och intresse för ornamentering.
”En pärla”
Överantikvarie Marita Karlsson från museibyrån är mycket glad över att man nu kunnat publicera beskrivningen över gården.
– Södergårds är en verklig pärla som borde vara ännu mera känd, säger hon.
”Södergårds i Skarpnåtö” trycks i en upplaga om 1.000 exemplar. Skriften är rikt illustrerad och för en betydande del av bilderna står antikvarie Jan Andersson.
Firar skymning
Den som vill höra mera om Skarpnåtö, Södergårds och Nils Storås beskrivning kan ta tillfället i akt torsdagen den 13 september då man firar skymning i hembygdsmuseet. Tillställningen inleds kl. 18.30.
