”Katrina minns Jack” i Alandica på fredag och lördag får beröm, framför allt för sången  och musiken. Men också kritik för formen på föreställningen (som ju blev annorlunda än vad som ursprungligen planerades): ”Den som hade scenuppsättningen av Katrina i gott minne, fyllde säkert i tankarna ut transportsträckor mellan sångerna, men för oss andra blev det mest gissningar om vad som egentligen händer, vad de olika sångerna bär med sig”, skriver Nyans recensent.

En Sören Lillkung som lockar och lockar och lever ut sin roll så mycket det går i kostym. En Björn Blomqvist som imposant maktfullkomlig kapten – i kostym. Damerna uppklädda i långklänningar av olika snitt. De pigga röda detaljerna: körherrarnas slipsar, kördamernas scarfar, solisternas klänningar eller detaljer i dem. Ja, det såg ju trevligt ut, men oj så jag saknade scenografi och men mest av allt, och väldigt mycket, sammanhang mellan de enskilda sångnumren.
Den som hade scenuppsättningen av Katrina i gott minne, fyllde säkert i tankarna ut transportsträckor mellan sångerna, men för oss andra blev det mest gissningar om vad som egentligen händer, vad de olika sångerna bär med sig. Sally Salminens släktingar, med copyright på hennes verk, visste nog inte riktigt vilken björntjänst de gjorde som inte tillät en förklarande berättarröst. Arrangörerna kunde ha underlättat för oss genom att ha ett synopsis i programbladet, eller åtminstone ange vem som hade vilken ”roll”. Nu kändes det som om fokus för kvällen flyttades från musiken och de duktiga solisterna till storyn om Jack Mattssons liv.
Texten och de många årtalen blev huvudsaken och musiken fick nästan rollen av mellanspel. Det kändes lite konstigt med tanke på vilket fint solistgarde som ställde upp, och på att en hel orkester med inte bara stråkar utan också blås och slagverk under Anna-Maria Helsings kompetenta ledning medverkade. Och att man marknadsfört tillfället som Katrina-konsert.


Melodins mästare
Men tillbaka till kvällens händelser. Gun Sjöroos levererade på ett föredömligt sätt texten om Jacks yrkesliv, där Robert Liewendahl gjort det bästa möjliga av situationen, med många fina detaljer ur intervjuer och och recensioner. Och än en gång fylldes jag av glädje över Jack Mattssons melodiska tonspråk och hans sätt att måla med orkesterns instrument – och med stillhet.
En fagott kan i ena stunden uttrycka mjuk vemodsmelankoli och i nästa pruttande skratt. Slagverken fyllde i effektfulla detaljer. Jack var verkligen en melodins och färgernas mästare!


Sprudlande humor
Det blev tydligt i Thérèse Karlssons fina tolkning av Äppelträdet och Frida Söderdahls flickigt ljuva renröstiga Det skall komma en vår.
Det rymdes också med sprudlande humor. Sören Lillkungs karameller men framförallt en totalt oförglömligt vansinnig tango med Mikael Fagerholm. Vilken glöd, vilket utspel! När galenskapen sprider sig och man ser Gabriel Suovanen ta Sören Lillkung på rumpan i den heta tangon skrattar man ännu!
Björn Blomqvists Vilken kvinna hade småironiska undertoner och ett kraftfullt utspel. Ju längre konserten framskred desto friare verkade solisterna. Man hittade hem i det som började lite stelt. Man vågade spela ut. Musikaliskt var Hem från havet med fyra herrar och kör en höjdare.
Mycket kändes bra, men det måste också ha varit en utmaning för de solister som var med i den ursprungliga musikteatern att krympa sig till det här formatet. Och för kören att bibehålla fokus på det som hände på scenen. Vissa herrar visste nog inte hur väl det syntes när tankarna flög någon annanstans.

LENA JOHANNA SVARTSTRÖM

kultur@nyan.ax

Musik
”Katrina minns Jack”
Konsert i Alandica, fredagen den 13 november. Medverkande: Thérèse Karlsson, Frida Söderdahl, Sofie Asplund, Mikael Fagerholm, Gabriel Suovanen, Sören Lillkung, Björn Blomqvist, Jakobstads sinfonetta under ledning av Anna-Maria Helsing samt Gun Sjöroos (recitation). Producent Carol Forsblom.