Berättade om nordiska skrönor bland Amerikaemigranter
Om hur de nordiska nybyggarna förde med sig sagor och skrönor till det nya hemlandet Amerika i slutet på 1800-talet och hur sagorna sedan fick inslag av och blandades med den nya miljön med indianer, pumor och andra främmande djur berättade den svensk-amerikanska kulturhistorikern Brian Magnusson (bilden) för ett trettiotal åhörare i lördags.
– Eftersom jag är amerikan tar jag av mig kavajen på en gång. Och armarna har jag kavlat upp färdigt, säger Brian Magnusson från Tacoma i delstaten Washington, men bosatt i Skåne sedan ett och ett halvt år.
Han har hållit en föreläsning i Jyväskylä och blev uppfångad av Ålands emigrantinstitut på vägen hem över Ålands hav.
– Min svenska är inte den bästa, så ni får säga till om ni inte förstår.
Det måste vara en varning som hänger kvar av gammal vana sedan den första tiden med det svenska språket, för den som klarar av att förklara att den vintriga hemtraktens fjäll ”sticker upp som vassa, snötäckta hjässor” behöver knappast oroa sig för den saken.
– Naturen var annorlunda än nordborna var vana vid. Träden var enorma, säger han och visar en diabild på ett träd som det skulle behövas en hel skolklass för att omringa. Minst.
– Amerikanska tandpetare brukar man visst lite skämtsamt kalla dem här i Norden.
Populärt emigrera
De skandinaviska emigranterna kom i stora skaror till Amerika under slutet av 1800-talet.
– I mitten på 1880-talet fanns det omkring 250 skandinaver i Tacoma. Vid sekelskiftet var de över 10.000.
Det var järnvägen som lockade nordborna till den amerikanska västkusten.
– Här och där kan man fortfarande se spår av nordisk byggkultur, faluröda gärdesgårdar och små stugor i finsk stil.
Avskräckande sagor
Förutom byggstilar och mycket annat tog man också med sig sina sagor till det nya landet.
Stora delar av de nordiska sagorna har i tiderna tjänat som berättelser avsedda att skydda barnen genom att skrämma dem att hålla sig från farliga områden. Således skrämde till exempel Näcken bort barnen från den farliga ån, Pomperipossa och skogsrået hindrade barnen att frestas gå in i skogen på egen hand, trollen som bor i bergen avskräcker barnen från att dra ut på egna äventyr i bergen och Brunnsgubben höll barnen borta från den nödvändiga men livsfarliga brunnen.
– Mammorna fortsatte varna sina barn för till exempel Näcken. Det är kanske nåt man skrattar lite åt i dag, men man ska minnas att kvinnorna ofta var ensamma med sina barn långa perioder medan männen arbetade i skogen eller någon annanstans långt hemifrån.
– Och än i dag finns det folk som hävdar att de då och då kan höra Näcken spela flöjt, alltid samma tragiska stycke.
Skrytiga sagor
I det nya landet fanns mycket man inte var bekant med sedan tidigare – förutom indianerna fanns det också pumor och många andra djur, träd och växter som man aldrig sett förut.
– Man började berätta nya historier om de främmande miljöerna, om indianerna och djuren som befolkade området. Många av sagorna har tydliga, nordiska inslag. De är gärna lite humoristiska eller, ännu hellre, lite skrytiga. De handlar ofta om en tapper man som klarar sig ur en kinkig situation tack vare sitt utmärkta, nordiska förnuft.
Föreläsningen ordnades av Ålands emigrantinstitut i samarbete med Ålands museum.
